Malmö Live har äran att gästas av bob hund under hela 2018 och lördagens minifestival Tolkningsföreträde av bob hund är bara ett av flera finurliga påhitt som året bjuder på. HYMNs Madeleine Bergquist rapporterar från kvällen.
Överallt finns spår av bob hund. Små låtcitat från bandets alltid lika kryptiska men välformulerade texter finns utplacerade lite varstans i byggnaden och kvällen till ära har Martin Kann, bob hunds omslagsdesigner, tillverkat världens kanske längsta minigolfbana som satts upp i foajén. Ljudkonstverket och kon-installationen bob hund vs Papfar av danska konstnären Søren Behncke finns på plats, medan det svenska konstlivet representeras av AK von Malmborg som har remixat och säljer bob hund-merch. När Malmö indiekör sjunger intill baren utanför Kuben är det givetvis mestadels bob hund-material som framförs.
Tidigare under dagen har det anordnats workshops och samtal på teman som ”Vem får ta plats på scenen?” och ”Det omtänksamma rummet”, vilka varit öppna för alla – det enda som kostar är själva spelningen. bob hund-fans i alla åldrar är på plats. Ungdomar i yngre tonåren trängs med de medelålders människor som var unga när bob hund slog genom.
Nathalie Akyea Agyekum värmer upp publiken med ett kort pass zumba. Ett genidrag för att få upp hettan och glädjen i lokalen. ”Dansa efter min pipa” är remixad i passande takt och publiken, inklusive Thomas Öberg, följer Nathalies rörelser på scenen på gott det går. Det enda som saknas är en snabb kalldusch efteråt.
Första musiker på scen är bandet Thee Breathers, som tidigare under veckan vunnit den förbandstävling som annonserats på Facebook. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare men knockas direkt av deras magiska version av ”Helgen v. 48” som framförs enbart med blås, sång och en inlånad Christian Gabel på bongotrummor. Publikens dansfötter fortsätter att röra på sig i takt med musiken.
Frida Hyvönen tar showen vidare, med graciöst pianospel och en anekdot om en bruten fot. Artisterna varvar alla eget material med bob hund-låtar, vilket är bra – det är inte någon trött hållningskväll det handlar om. Dåtidens låtskatt vs samtidens låtskatt, vi behöver inte välja. Den här minifestivalen handlar till viss del om bob hund, det går inte att komma ifrån, men den syftar allra mest till att ge ett par av dagens mest intressanta artister det utrymme de förtjänar.
Sara Parkman är ett utmärkt exempel på en av Sveriges mest spännande musiker och ett levande bevis på hur (riktigt) gammal musik kan användas i samtida pop. Med Samantha Ohlanders på videolänk (hon har tyvärr blivit dubbelbokad) och bob hund som kör under ett par låtar framför hon bland annat en folkvisa om hotet i skogen, lyckas få in ett mindre feministiskt brandtal, samt bjuder på en vacker version av ”Itke Itke” från sin geniala skiva Sara Parkmans skog.
ShitKid – årets rock enigt Manifestjuryn – bevisar att hon gör skäl för detta epitet genom ett kort och uppkäftigt rock ’n’ roll-set. Åsa Söderqvist och hennes medmusiker skvätter vatten på publiken samt ligger och krälar på scenen medan de spelar två bob hund-covers på engelska. Det funkar bra, men som allra bäst är ändå det egna materialet. ShitKids lo-fi-pop är nämligen något av det charmigaste den svenska indiescenen har att erbjuda just nu, även live. Tyvärr känns ShitKids medverkan lite väl kort, vi får hoppas på en hel Malmöspelning snart.
Därefter gör Sara Parkman och Frida Hyvönen ett gemensamt set, vilket blir kvällens absoluta höjdpunkt. ”Jag rear ut min själ” i valstakt fungerar exempelvis alldeles utmärkt.
Sammanfattningsvis får vi vara med om en och en halv timmes ren och skär musikglädje, en upplevelse jag kommer leva på länge. Då har jag inte ens nämnt slutnumret när alla artister, inklusive bob hund plus publiken, sjunger allsång till ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”. Och visst är det väl så, att bob hund inte beter sig som folk gör rent allmänt, men det ska vi vara extremt tacksamma för.
