Foto: Alvino Salcado
Hårdrocksåret har för min del kantats av en lång rad black metal-besvikelser; många på förhand självklara kanonplattor visade sig vara tämligen tama och mediokra. Turligt nog är hårdrocken som bekant en extremt bred huvudgenre, så året blev ändå riktigt bra. Låt oss gå rakt på listan!
10. Crypt Sermon – The Ruins of Fading Light
HEAVY METAL Många kallar detta för doom, men jag lutar mer åt att detta är heavy metal. Visserligen med doom-inslag, men här finns nästan lika mycket amerikansk power metal à la Savatage och ganska tydliga kryddor av Mercyful Fate och Paradise Lost. Om vi struntar i etiketten och i stället koncentrerar oss på själva musiken, är Philadelphia-gängets andra platta utomordentligt trevlig. Ja, rent av världsklass.
9. Tomb Mold – Planetary Clairvoyance
DEATH METAL Kanadensarna har hållit en rask utgivningstakt, med minst ett släpp per år sedan starten. De har samtidigt höjt sin ribba rejält varje år. Tomb Molds death metal står stadigt på klassisk 80-talsmark. Här finns även tydliga influenser från band utanför genren – främst Slayer och 80-tals-Metallica – kryddade med väl invävda ambienta inslag, som gör att Toronto-kvartetten nu känns riktigt nyskapande.
8. Gatecreeper – Deserted
DEATH METAL Att blanda HM-2-pedal och Tony Iommi-darr utan att det blir klyschigt är inte lätt, men den här kvintetten lyckas. Den doomiga dödsmetallen bryter ingen ny mark, men det spelar mindre roll när framförandet och materialet är så här bra. Och att både Kurt Ballou och Brad Boatright har haft fingrar med i spelet gör ju knappast saken sämre. Jag räknar kallt med att nästa platta toppar det årets lista.
7. Body Void – You Will Know the Fear You Forced Upon Us
DOOM SLUDGE Officiellt är det här tydligen en ep, men med en speltid på 38 minuter ser åtminstone jag det som ett album, även om det handlar om blott två låtar. Denna San Francisco-trio har på kort tid slipat fram ett sound som låter som en collab mellan Indian och Trap Them – snortung sludge med subtila punkinfluenser. Och det är förstås alldeles lysande bra. Jag tror på ny platta och genombrott kommande år.
6. Arch/Matheos – Winter Eternal
PROGRESSIV POWER Som projektnamnet antyder, är det här Fates Warning 2.0. Men det är inte bara är herrarna Arch och Matheos som härstammar från de legendariska progressivmetallarna; projektets övriga stomme utgörs av folk som lirat i Fates Warning i åtminstone tio år. Det här är mer rakt-på-metal och känns betydligt piggare än förlagan. John Archs röst är fantastisk och för tankarna till Michael Kiskes glansdagar.
Foto: Pär Kjellén/Rockfoto
5. Sunn O))) – Life Metal
DRONE Vad kan sägas om Sunn O))) som inte redan sagts? Sedan mitten av 90-talet har Stephen O’Malley och Greg Anderson skapat bland det mest unika och banbrytande hårdrockshistorien har sett. I år släppte de två plattor, inspelade under samma sessions med legendariske Steve Albini bakom spakarna. Ett gästinhopp av geniet Hildur Guðnadóttir ger duons sedvanliga och ultrakompakta ljudvägg en finfin nyans.
4. Candlemass – The Door to Doom
DOOM Johan Längquist är tillbaka bakom micken efter 33 års frånvaro. Av naturliga skäl är hans röst inte lika magnifik som på nästan löjligt klassiska Epicus Doomicus Metallicus och Leif Edlings material har inte samma hunger som då, men det här är totalt sett det klart bästa Candlemass har gjort sedan debuten. Jag gissar att det här är bandets sista platta – i så fall är det ett mycket värdigt avslut.
3. Mizmor – Cairn
PROGRESSIV BLACK METAL Som jag tidigare nämnde har 2019 överlag varit ett dåligt black metal-år. Även om det är att förringa A.L.N:s gärning, får Mizmor vara undantaget som bekräftar regeln. Här får vi – både via de vackra texterna och via den komplexa musiken – ta del av en väldigt personlig resa från en tillvaro där fotfäste inte existerar, till ett uppvaknande och en acceptans. En viktig platta på väldigt många plan.
2. Isole – Dystopia
GOTH DOOM I femton år har Gävles finest gjort riktigt bra musik, mestadels utan att få den uppmärksamhet de förtjänar. Med åttonde fullängdaren hittar de helt rätt och levererar ett litet mästerverk. Här blandas progressiva toner med goth metal och doom till ett ypperligt resultat som en gång för alla bör etablera bandet i genrens finrum. Magiska ”Written in the Sand” kan mycket väl vara årets hårdrockslåt.
1. Blood Incantation – Hidden History of the Human Race
TEKNISK DEATH METAL Det var aldrig någon annan som hade en chans att knipa förstaplatsen när Denver-kvartettens andra platta väl hade landat. Hidden History of the Human Race är från start till mål något mycket speciellt. Rör ihop Iron Maidens Powerslave, Niles In Their Darkened Shrines och Nine Inch Nails Year Zero, mixa med Deaths mest tekniska period och ett ovanligt intelligent låtsnickrande, så bör du komma ganska nära. Det här är början på något exceptionellt – det är sådana här plattor som skapar legendarer.
Årets split: Primitive Man/Hell – S/T.
Den kompromisslösa och snudd på hypnotiserande megatyngd som Primitive Man levererar fullständigt dränker stackars Hell som står för andra halvan av denna titellösa split, som därmed känns mer som två låtar från Colorado-trion och ett glas minimjölk.
Årets jättesuck:
Mötley Crüe meddelade att de är tillbaka. Miljonerna det viftades med efter Netflix-succén med The Dirt lockade förstås för mycket. Bandet – eller snarare sångaren Vince Neil – var uruselt när de la ner 2015 och absolut ingenting kan göra återföreningen till något annat än kalkon, rent artistiskt. Siffrorna som stolt nämns i pressreleasen – den låter stundtals som en pitch till investerare – skvallrar om att bandmedlemmarna och skivbolaget skiter fullständigt i hur kassa spelningarna än blir – här finns stålar att hämta!
Förväntningar på 2020:
Jag förutspår en rejäl våg av gammal hederlig dödsmetall. Från Sverige kan vi troligen njuta av nya plattor från Grave, Unleashed och Centinex. Kanske kan ur-Entombed äntligen lyckas få ut något och kanske, kanske vågar vi nära en strimma hopp om att det nyligen återförenade Dismember återtar dödstronen med nytt material… Internationellt torde Autopsy och Carcass leverera något högkvalitativt.
