”Experimentell musik” är ett ganska brett och luddigt begrepp. En vag definition av musik som rör sig utanför traditionella ramar. Drone, ambient, frijazz, avantgarde, konstrock, noise, minimalism, improvisationsmusik och så vidare. Musik som är svår att placera inom ett konventionellt genrefack. Musik som rör sig utanför boxen och som sätter upp sina egna spelregler eller skiter i regler helt och hållet.
Vad vi kallar den musik som listas här nedan är egentligen inte speciellt viktigt, det är mest en anledning att belysa musik som saknar en logisk plats på konventionella årsbästalistor.
Här nedan presenteras, i alfabetisk ordning, årets 15 mest intressanta experimentella skivor.
75 Dollar Bill – I Was Real
Den blandning av ökenblues och jazz gitarristen Che Chen och slagverkaren Rick Brown ägnar sig åt saknar motstycke. Med säregna rytmer och oväntade taktbyten arbetar de fram grooves som försätter lyssnaren i trans. Under 70 minuter vandrar det fram och tillbaka mellan avskalat och fläskigt utan att någonsin använda något annat än sina enkla verktyg, Chen med sin elektriska gitarr och Brown trummandes på en plywood-låda, en metallburk eller en plasthink. Den som inte har med ”Every Last Coffee or Tea” på sin lista över årets bästa låtar ljuger.
Ana Roxanne – ~~~
Ana Roxannes korta debutalbum består av 27 minuter perfekt kosmisk ambient med pastorala undertoner och influenser från R&B, new age och kyrkomusik. Orgeldrone och mjuka synthmattor vävs samman med fältinspelningar. Som skivtitelns vågform indikerar är vattnet ständigt närvarande i musiken. Samplingar från regn, vågskvalp och ett barns plaskande knyter ihop de 6 låtarna och den sporadiska sången låter som att den är inspelad under vatten.
Bill Orcutt – Odds Against Tomorrow
Under tio år har gitarristen Bill Orcutt karvat ut dekonstruerad folk och blues ur sin slitna Telecaster. Ensam med sin gitarr lyckas han med melankoliska skuggor inträngda mellan gitarrtonerna skapa ljudlandskap som andra musiker knappt lyckas skapa med hela band i ryggen. Tidigare har Orcutt ägnat sig åt postmoderna tolkningar av klassiker ur den amerikanska sångboken, där han med sin gitarr böjt välkända standards till karg oigenkännlighet. Odds Against Tomorrow är hans bästa samling låtar hittills, och består nästan helt av original-kompositioner. Ibland är det rått, ibland ödsligt men oftast är det bara otroligt vackert.
Blacks’ Myths – Blacks’ Myths II
På sin andra skiva slog Washington, DC-duon Blacks’ Myths sig ihop med spoken word-poeten Thomas Stanley för en rasande, hypnotisk uppgörelse med det amerikanska samhället. Jazz, postrock, noise och lo-fi-doom kombinerat i rytmiska strukturer som river byggnader. Ett litet afro-futuristisk mästerverk som borde vara en naturlig fortsättning för den som gillade systerbandet Irreversible Entanglements debut från härom året.
Elder Ones – From Untruth
Amirtha Kidambis andra skiva med jazz-ensemblen Elder Ones. Futuristisk frijazz med punk-undertoner som bärs upp av en mästerlig kombination av politisk ilska, sopransaxofon och moog. “Eat the rich, or die starving”.
Gong Gong Gong 工工工 – Phantom Rhythm 幽靈節奏
Medlemmarna i den Bejing-baserade garage rock-duon Gong Gong Gong 工工工 härstammar från Kanada och Hongkong, de hämtar sin musikaliska inspiration från såväl Nordamerika och Västafrika som från sin adopterade hemstad – en smältdegel av influenser nedkokad i en psykedelisk underground-gryta där sången sjungs på både engelska och kantonesiska. Den strikt bas- och gitarrbaserade musiken skapar en DIY-crossover av afrikansk blues, postpunk och psykedelisk rock där oväntade kombinationer av rytmer och tonmönster skapar en av årets roligaste och mest oväntade rockskivor.
Land of Kush – Sand Enigma
Kanadensiska Land of Kush är en orkester under ledning av kompositören Sam Shalabi som står mittemellan Montreals avantgarde-scen och musiken från Shalabis rötter i Libyen och Egypten. I tidigare inkarnationer har orkestern inkluderat artister som Mantana Roberts, Oren Ambarchi, Nadah El Shazly och Maurice Louca (de två sistnämnda medverkar även här) och på den här skivan deltar ett tjugotal musiker i fri improvisation med förgreningar i konstrock, kosmisk jazz, arabisk folkmusik och postpunk. Bland två dussin instrument hörs bland annat slagverk, stråkar, blåsinstrument, piano, gitarr men också instrument från mellanöstern som santur, darbouka och oud. En fullkomligt galen musikalisk resa som trotsar alla naturlagar.
Moth Cock – If Beggars Were Horses Wishes Would Ride
Ohio-duon med det svårslagna bandnamnet korsbefruktar noise, drone och jazz i oberäkneliga ljudkollage av samplingar, saxofon, klarinett, trumpet och en arsenal av elektronik i ett musikaliskt universum som tycks följa en helt egen logik. Deras tidigare skivor har varit lätt kaotiska och även om musiken fortfarande är till stor del improviserad så är If Beggars Were Horses Wishes Would Ride betydligt mer fokuserad och strukturerad, vilket resulterar i bandets mest fulländade album hittills.
Natural Information Society – Mandatory Reality
Multi-instrumentalisten Joshua Abrams minimalistiska orkester fortsätter på den inslagna vägen från 2015 års Bitchin Bajas-samarbete och fjolårets album Simultonality. Minimalistisk jazz smälts ihop med krautrock och hypnotiska psykedeliska tongångar i pulserande stycken som sträcker ut sig precis så lång tid de behöver.
Nivhek – After it’s own death/Walking in a spiral towards the house
Liz Harris reste till Murmansk, bytte tillfälligt namn från Grouper till Nivhek och genomgick en mindre musikaliska transfusion till något råare och mer primalt. Albumet utgår ifrån två drone-stycken som återkommer i en repetitiv cykel, men växer gradvis genom att ljud adderas och tas bort till något mycket större än så. Det första stycket börjar som en loopad kör när den halvvägs in får sällskap av en mullrande ljudmatta som låter som karg rysk tundra. Där Harris musik under de senaste åren (på Ruins och Grid of Points tex) varit skelettartad och drömsk är musiken här istället tjock och ogästvänlig.
Sam Wilkes – Live On the Green
Vem släpper egentligen ett livealbum som debutskiva? Basisten Sam Wilkes, uppenbarligen. Inspelad live inför en liten publik och fritt improviserad utifrån en lös struktur Wilkes arrangerat på förhand blir resultatet en tillbakalutad och Alice Coltrane-doftande affär. Parhästen Sam Gendel från fjolårets utmärkta duo-skiva Music for Saxophones and Bass Guitar medverkar med sin sax och utöver de två bidrar en trio musiker med trummor, synthar och elgitarr. Spirituell lounge-jazz när den är precis så fri som den bör vara.
Sly & the Family Drone – Gentle Persuaders
Nu för tiden är Sly & the Family Drone så himla mycket mer än bara en bra ordvits. Och så himla mycket mer än drone. Har man till och med blivit en jazzorkester? Kanske inte riktigt. Dronerock och noise är fortfarande de centrala delarna i bandet, men saxofonen har fått en allt viktigare roll. Man tycks ha hittat en perfekt formell: en matta av elektronisk distorsion och dundrande trummor med en oroväckande barytonsaxofon som flyter ovanpå oljudet, omgärdad av kakofoniska infall där man minst anar det.
Sunn O))) – Life Metal
Efter trevliga men kanske inte sinnesutvidgande Kannon från 2015 och Scott Walker-samarbetet Soused, som kanske var mer intressant än bra, så är dronemetal-legendarerna Sunn O))) i år tillbaka i toppform med dubbla albumsläpp. Life Metal som släpptes i april är den första och bästa av de två skivorna. Det Steve Albini-producerade albumet är ett steg tillbaka mot rötterna där bandet snarare förfinar än vidareutvecklar sitt sound. En mastodont som bygger katedraler av ljud och vars drömska oväsen är precis vad man vill ha av en Sunn O)))-skiva år 2019.
Tengger – Spiritual 2
Det äkta paret Itta och Marqido skapar psykedelisk new age med krautiga undertoner, med hjälp av analoga synthar, tramporgel och lager-på-lager-sång. Ibland får de sällskap av sin son Raai på diverse leksaksinstrument. Bandnamnet betyder ”unlimited expansion of the sky” på mongoliska och det är precis så musiken låter.
Wilson Tanner – II
Andrew Wilson och John Tanner i ambient-duon Wilson Tanner använde sig av sig av en en konceptuellt minst sagt anmärkningsvärd inspelningsteknik vid inspelningen av sin andra skiva. Man lastade sina synthar och keyboards på en liten båt och lät den glida ut på en flod så långt förlängningssladdarna räckte. I den vattenburna studion spelade man sedan in ljuv balearisk ambient-pop inspirerad av vattnet, den den blå himlen och solens strålar. Den elektroakustiska ljudbilden parar ihop syntharna med nylonsträngad gitarr, flöjtar, klarinetter och marimba. Och visst fan låter det som en solig dag på sjön där man nästan kan höra hur båten gungar under inspelningen.
