De två sista dagarna på den experimentella musikfestivalen Intonal i Malmö är spretiga musikaliskt. En sak förenar: de spelar på stora känslor.
Croatian Amors spelning på Intonal på lördagen är fylld av fanboys. Folk – killar – som kan låtarna och kramar om varandra när de hör en som de tycker särskilt mycket om. Hans skivbolag, Posh Isolation, har en stor och hängiven fanskara runt sig. I Köpenhamn bär var och varannan person fotbollshalsdukar med deras logga. Kanske är det för att allt de gör är så snyggt – merch, albumomslag och musikvideor. Eller så beror det på att skivbolagets vibe – alienerad och steril – klingar så väl med vår samtid.
Croatian Amor påminner om att det ena inte behöver utesluta det andra, för här är yta upphöjt till innehåll, estetik blir tanke. Konserten börjar med fragment av ljudklipp där människor pratar med avmätta röster. Det går inte att höra vad de säger. I bakgrunden brusar och mullrar det och ibland glimrar melankoliska syntslingor till. De ohörbara budskapen för tankarna till trasig kod som inte går att dechiffrera. Så småningom – utan att man riktigt märker att det sker – tar musiken en mer konkret form. Stadiga rytmer, tydliga melodier. Röstfragmenten blir kvar, nu upphackade till enstaka vokaler. Strobeljusen bakom scenen blinkar frenetiskt, publiken börjar dansa. Försiktigt till en början, sedan allt mer hängivet. Det är euforiskt och samtidigt berövat på dopamin, för musiken är iskall. Många i publiken kan uppenbarligen relatera till den här känslan och konserten blir en katartisk upplevelse.
Det roligaste med Intonal – ja, med alla festivaler egentligen – är att springa in i akter som man aldrig hört talas om tidigare. Så är det med KAKUHAN. Mellan Prins Emanuels, Cucina Poveras och Maja Li Härdelins audiovisuella verk som tagit form under ett residens på Inkonst tidigare i år, och Sara Parkmans och Maria W Horns begravningsceremoni, uppträder den japanska duon. Det är bara en scen öppen på Intonal på söndagskvällen, så det faller sig naturligt att gå på de konserter som sker.
Den ena halvan av KAKUHAN spelar elektroniskt manipulerad cello, den andra står bakom ett bord med vad som gissningsvis är trummaskiner och samplers. Det är avskalat: bara rytm och cello, och till skillnad från så gott som alla andra akter på årets Intonal sparsmakat med reverb. Istället studsar rytmerna – som är så oregelbundna att man snart slutar leta efter regelbundenhet – stumt runt i black boxen. Det låter nästan ofärdigt men aldrig ofullständigt. Cellon gnisslar och skrapar och fungerar även den mer som ett rytmiskt än ett melodiskt instrument. Det är elektronisk musik som låter som just så: som elektronik. Den försöker inte beskriva något annat än sig själv och just därför blir det en av festivalens bästa ögonblick.
Festivalen avslutas på samma vis som den började: med stora gester. När Sara Parkman och Maria W Horn uppträder med verket Funeral Folk sparar de inte på känslorna vilket egentligen ligger i sakens natur givet att duon i verket vill utforska ”sorgens ritualer och dödens musikaliska fenomenologi”. Iklädda gotiska folkinspirerade klänningar och kronor läser de dikter om den stora naturen och om förfäder och tänder salvia – utöver att spela ödesmättad drone-folk då.
Musikalisk är det bombastiskt. Dånande drones, distad gitarr, vinande fiol, bas som får mig att sätta in öronpropparna för första gången under festivalen. Till en början imponerande. Men ungefär när Maria W Horn och bandets gitarrist för tredje gången under konserten låtit musiken klinga ut lite grann och sedan synkroniserat tryckt på distpedalerna på sina respektive instrument så börjar det hela kännas lite för mycket som ett spektakel. Då känns de ödesmättade ackordföljderna inte så mäktiga längre.
Med det sagt var det en väl vald avslutningskonsert, för när man lämnar black boxen känner man sig lite överkörd. Som att det faktiskt – trots hur bra det har varit – kan få räcka med festival för ett tag framöver. Äter man för mycket godis får man ont i magen och Funeral Folk blir en påminnelse på sin plats: man ska inte gapa efter för mycket.
