Lydmor är utan tvekan en av Danmarks mest intressanta och innovativa artister, vars signum är konstant omskapande och förnyelse. Hennes senaste projekt, The Space Tour, är ytterligare ett bevis på detta. Jag såg den fjärde och sista konserten på turnén, som ägde rum på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Danmarks pampiga nationalscen. Det är en riktigt häftig inramning för Lydmors futuristiska och rymdinspirerade show.
The Space Tour är som en kombination av hennes två senaste turnéer, varav en var akustisk och en elektronisk, men sammantaget blir summan betydligt större än delarna. Konserten inleds med att Lydmor skrider in på scenen i en glittrig långklänning med en stor spretig krona på huvudet, något som kunde ha burits av en forntida prästinna likaväl som en intergalaktisk isprinsessa, och förenas i en duett tillsammans med förbandet Moonbee.
Konsertens första akt består i huvudsak av Lydmor vid sin keyboard, eller rättare sagt, en av de många keyboards och elektroniska instrument som står utplacerade på scenen, vars dekor för tankarna till cockpiten ombord på ett rymdskepp. Hon framför avskalade och innerligare versioner av några av sina starkaste låtar och ”LSD Heart”, ”Bridge” och ”Heard You the First Time” har nog aldrig låtit bättre. Låtarna varvas med personliga anekdoter om vänner, familj, inspiration och skapande, och stundtals känns det som att befinna sig på en gemytlig dansk kabaré.
I den andra akten skruvas både tempot och temperaturen upp med fler elektroniska inslag och en mörkare ljudbild. Rymdskeppet börjar lysa och blinka i grälla neonfärger och Lydmor förvandlas till alla dansgolvs okrönta drottning. Med technotunga ”Someone We Used To Love” fullständigt exploderar teatern och vi förflyttas till en svettig undergroundklubb i utkanterna av Berlin. Det är svårt att inte imponeras av hur mycket ljud och energi enkvinneorkestern där framme kan orsaka med hjälp av syntar, samplers och loopar.
Här någonstans sliter Lydmor av sig klänningen och hoppar runt i tajt top, hotpants och höga stövlar, doppar fingrarna i fluorescerande bodypaint och smetar in hela kroppen. Vi har nu nått den tredje och sista akten och jag önskar att jag kunde stå upp och röja vid scenkanten i stället för att som nu sitta väluppfostrat på en av balkongerna högst upp, i den så kallade näsblodssektionen, med begränsad sikt.
Avslutande publikfavoriterna ”Peaceful Avenues” och ”If You Want Capacity” är sanslöst maxade och vansinnigt snygga. Lydmor bjuder på ytterligare ett klädbyte och dyker plötsligt upp barfota, i rosa peruk, ögonmask och en oversized t-shirt med texten I’M THE REAL ONE. Strax därpå får hon sällskap av ett femtontal kloner i likadana outfits, vilka fyller scenen med ett välkoreograferat rave – en uppenbar lek med identitet, verklighet och autenticitet. I havet av spasmiska kroppar rör sig Lydmor, osynlig, närvarande, euforisk.
Det råder ingen tvekan om att Lydmor är en av de bästa kvinnliga artisterna vi har just nu och jag är förvånad över att hon inte är större utanför hemlandet. Under konserten klottrar jag ner flera namn som jag hör spår och ekon av i hennes musik: Tori Amos, Björk, Sia, Lykke Li, Christine and the Queens… Listan kan göras lång. Samtidigt är Lydmor helt och hållet sin egen. Få artister kan lika skickligt och otvunget blanda operasång, astronautpop och feministisk spoken word.
Jag vet inte vad Danmark har gjort för att förtjäna Lydmor, men Lydmor förtjänar hela världen.
