Månadens ps: april

Grace Cummings pressbild

Då var det siste april och traditionsenligt valborgsfirande på gång. En annan återkommande tradition är att HYMN vid varje månadsskifte summerar vad som varit genom några snabbrecensioner. Här är Månadens ps: april!

Grace Cummings – Ramona

ARTFOLK Det dramatiska anslaget i Grace Cummings musik kommer antagligen ifrån att denna Melbourne-baserade multitalang också är skådespelare. På nya Jonathan Wilson-producerade albumet Ramona är det full föreställning från första trumintrot (magiskt) till sista ton. Ljudbilden är lika graciös som mäktig och Cummings karaktäristiska röst har en förmåga att träffa alldeles rätt i hjärtat. En extremt beroendeframkallande och välskriven skiva. Och ja, titeln kommer ifrån Bob Dylans klassiker ”To Ramona”. 8/10

English Teacher – This Could Be Texas

INDIE Leeds-baserade English Teachers eklektiska debutalbum This Could Be Texas växer organiskt på en. Styrkan ligger i den detaljrika ljudbilden, i oviljan att hålla sig till genrekonventioner, i Lily Fontaines fantastiska texter och uttryck, men kanske framförallt i den musikaliska skicklighet som hela tiden genomsyrar kvartettens samspel. Ett episkt album av ett gäng ynglingar vars framtid är ljus. 7/10

1900 – Kontragarde

MINIMALISM Tematiskt genomsyras Kontragarde av en nostalgi över den tidiga modernismen och dess avantgardistiska konströrelser. Musikaliskt finns här både polyrytmisk symfoni och svajiga utslitna banjos indränkta i radiosorl och knaster. Eventuellt känns någon låt som en upprepning från tidigare skivor men här finns också underbara nya alster som den förtrollande ”Radio Dada”. 7/10

Två Otrevliga Flickor Med vänliga hälsingar

FOLK I en tid då folkmusiken oftare står i förbund med Kulturrådet, kyrkan och studieförbunden än med satan är den fräcka folkduon Två Otrevliga Flickor en frisk fläkt. Inför en skock vänliga hälsingar på Röda Kvarn i Ljusdal bjuder delsbosystrarna Molly och Alice Andersson på en rad oförskämdheter och absurditeter i en anda som doftar Glitterfittan. Köttiga polskor, spirituella höstvisor, skenbart ickeverbala trallar och dadaistiska mazurkor om jordbruksreformer, familjechattar och näthat mot pelargoner. De dansar polka och käkar korv med Siw Malmkvist, tar ålderdomliga raggningsknep av delsbostintan Ida Gawell-Blumenthal och släpar Karl XIV Johans granitsarkofag till tonerna av Merle Travis. Låtar som helt enkelt inte passar i Glosby Kyrka. 9/10

Marcus King – Mood Swings

Mood Swings är en emotionell djupdykning där King utforskar och reflekterar kring sin mentala hälsa med en bemärkt känslighet. Tillsammans med producenten Rick Rubin har han skapat ett album där låtskrivandet får stå i fokus, något som säkerligen känts otryggt för artisten som annars har en tendens att låta elgitarren föra hans talan. Här framhävs Kings sång genom R&B-ballader som känns både moderna och tidlösa. 9/10

Khruangbin – A La Sala

PSYKFUNK Texastrions senast giv är stereotypisk Khruangbin-funk, även om den är än mer avskalad än vad lyssnare gjort sig vana vid. Albumet är finstämt och ibland direkt rörande, som i vackra ”May Ninth”, men också allt för ambitionslöst. A La Sala kan ses som en bekväm hamn i gruppens diskografi, där Khruangbin rör sig inom bekanta territorier utan att utmana gränserna för deras uttryck. 6/10

Hjelle & Ormarna, Härvan och Tjänstemännen Split EP

PUNK Inför en gemensam spelning på Kollektivet Livet i Stockholm fick Hjelle & Ormarna, Härvan och Tjänstemännen den briljanta idén att spela in en gemensam EP. Fem dagar senare var det hela klart att skickas till tryckeriet. Svårare än så behöver det liksom inte vara. På sant Så Mycket Bättre-manér tar de sig an varandras låtar om skitsnack, öl och arbetsrätt som om de vore deras egna. Ofta genom att addera lite mer stök, fläkt och larm. Pubpunk, looserboogie och ur-hand-i-mun-rock om vartannat men allra starkast blir det när Hjelle & Ormarna förvandlar Härvans musikerfackliga ”Ölbiljett” till buttert countrylunk. 8/10

ellis – no place that feels like

INDIEPOP Linnea Siggelkow aka ellis uppväxt präglades av att hon flyttade runt mycket i Kanada där hon bodde i fyra olika provinser. Denna rotlöshet och förmågan (eller oförmågan) att känna sig hemma någonstans är något hon utforskar på sin andra fullängdare no place that feels like. Musikmässigt låter hon lite som en poppigare variant av Phobe Bridgers men hon har också en lite mörkare, lite eterisk sida där vännen Ethel Cain känns som en given referens. 8/10