Man kan knappt tro det, men I Made A Place är Will Oldhams första skiva med nyskrivna sånger under sitt Bonnie ’Prince’ Billy-alias sedan 2011. Den synnerligen produktive Kentucky-musikern har sedan Wolfroy Goes To Town lämnat en strid ström av albumprojekt bakom sig – hyllningsskivor till idoler som Everly Brothers, The Mekons och Merle Haggard, samarbeten med Bitchin Bajas, Bryce Dessner och Trembling Bells, nyinspelningar av eget material etc. – men inte något soloalbum med nyskriven musik. Förrän nu, i detta nådens år 2019.
En anledning till detta tycks vara Oldhams aversioner mot det moderna branchklimatet och avskyn mot hur PR-cykeln kring albumsläpp förväntas ske. Ett album har 15 sekunder i rampljuset innan det glöms bort, artisten är ett varumärke och singlar släpps för att marknadsföra skiten ur en produkt som ska krängas. Oldham själv hävdar att han ”tried to wait for the storm to pass” i hopp om bättre tider men att han nu slutligen insett att branschen inte kommer ändra på sig.
Men tänker han ge med sig utan en anspråkslös och ganska märklig protest? Skulle inte tro det.
På typiskt oldhamsk maneér har hela promotionkampanjen gått på tvärs mot hur det normalt brukar fungera. Likt en lågintensiv och, får man anta, ganska internhumoristisk trollkampanj mot både lyssnare och media har släppet sedan det annonserades i slutet på sommaren mest liknat en avledningsmanöver i syfte att förvirra.
Först kallades albumet av skivbolaget Drag City för ”Bonnie ’Prince’ Billy like you never heard him before” trots att musiken låter ganska precis som han brukar låta. Under månaderna som följde släpptes två utmärkta singlar som det senare visade sig inte ens var med på skivan trots att motsatsen hävdats.
Lägg därtill missvisande information om skivans titel (den kallas omvartannat för I Made a Place och I Have Made A Place, skivbolaget skriver en sak, skivomslaget en annan etc) och det faktum att man på releasedagen inte tillgängliggjorde skivan på streamingtjänster utan istället skickade ut en fyraspårs-EP bestående av de två icke-album-singlarna, en ny singel och en demoversion av den sistnämnde.
Och just ja, nämnde jag att Oldham tog över Drag Citys Instagram-konto under en vecka och bara postade bilder på roadkills? Även det i syfte att anti-promota albumet får man anta.
Men vad har vi då kvar om vi skingrar denna rökridå av förvirring? En alldeles utomordentligt vacker countrypop-skiva visar det sig.
Musikaliskt befinner sig skivan som sagt inte långt ifrån hur tidigare Bonnie ’Prince’ Billy-album har låtit, men här finns en mer mogen och allvarsam ton i botten. Skivan tar avstamp i storyteller-country och både John Prine och Tom T. Hall droppas som inspirationskällor av Oldham själv.
Trots att ljudbilden för det mesta är tillbakahållen är skivan kanske den musikaliskt mest genomarbetade och välproducerade han gjort. Vid sin sida har han gitarristen Nathan Salsbury och singer/songwritern Joan Shelley. Salsburys trygga fingerplockande gitarrspel är skivans musikaliska ryggrad och Shelley har samma typ av roll som Angel Olsen hade på Wolfroy Goes to Town. Hennes röst återfinns över hela skivan och är en synnerligen viktig komponent i skivans varma och humanistiska känsla.
Precis som skivbolagskollegan Bill Callahans Shepherd in a Sheepskin Vest från i våras är I Made a Place en kontemplativ skiva där upphovsmannen brottas med medelåldern och samtiden. Men där Callahan vände sig inåt mot den egna nyblivna familjelyckan blickar Oldham utåt mot en kollapsande civilisation samtidigt som han själv nått en punkt i livet som för första gången är rätt trivsam.
I nästan-titelspåret ”I Have Made a Place” konstaterar han ”I don’t know why i was born, but i have made a place” som en manifestering av skivans övergripande budskap – det handlar om att hitta en plats att trivas på i en värld som är åt helvete – och i vaggvisan ”Dream Awhile” listar han saker saker och ting som gör livet värt att leva. En burk kakor. En god natts sömn. Någon att skeda om natten.
Njut av det lilla i livet. Ta hand om dina nära och kära. Ät lagom mycket THC-doppade blåbär.
I den galghumoristiskt optimistiska ”This is Far From Over” får vi rådet att lära våra barn att simma när Oldham föreställer sig en Waterworld-aktig framtid där människor till följd av miljöförstöring lever på vattnet och har utvecklat gälar. ”Shorelines gone and maps destroyed / livelihoods dissolved and void” sjunger han och fortsätter ”Don’t worry if all life is gone / The rocks and sea will still roll on / And new wild creatures will be born / Yes this is far from over / The world is far from over”. Märkligt rogivande ord, den mörka undertonen till trots.
För trots att skivan dryper av apokalyps och av människor skapat elände sätter den återkommande fingret på ljuset i mörkret. Årets bästa feelgoodskiva och ett par torra strumpor att ta med sig in i en nyliberal pissframtid.
[Drag City, 15 november]
