HYMN gick på hyllade Weils första spelning på Fasching och blev tagen av skönheten i det enkla.
Fasching torde vara precis rätt spelplats för att ta in Weils ambient-blues. Den sammetsmjuka ljudbilden från albumet återskapas här även live, även om någon i publiken tyckte de kunde dragit upp ljudnivån lite till.
Å andra sidan kliver man med fördel lite närmre för att möta den här musiken. De fem låtarna från debutalbumet Fugue State blir till ett enda långt akustiskt mikro-rave eller snarare sensoriskt bubbelbad för själen.
Jag googlar fugue state som ungefär betyder att röra sig målmedvetet mot något och samtidigt vara (lyckligt) omedveten om att man förlorat både identitet och minne. I den där omedvetna målmedvetenheten bor lyckan om jag förstått Weils rätt.
Långa låtar kan vara påfrestande, men det är alltså inte krävande att lyssna på Weils. Låtarna närmar sig försiktigt, stryker sig mot benen, och efter ett långt crescendo i närvaro somnar dom i ditt knä eller om det är tvärtom.
Det råder någon slags inflation i musikvärlden vad gäller tempo, funktion och effektivitet, men vissa artister går rakryggat emot den strömmen. Weils tycks vilja ta oss tillbaka till en ny startpunkt. Till en okonstlad enkelhet och “ett tillstånd av ren och verklig glädje” som de själva uttrycker det. Och deras lyckoblues-cocktail fungerar. Klangerna i dur lyfter sinnet som i en lätt berusning och basgången som ligger långt fram i ljudbilden ger trygg och stadig närvaro på resan.
Det ansiktslösa är också viktigt – Weils är verkligen ingen artistisk egotripp. Förgrundsfigurerna Jonas Teglund och Isak Sundström har följaktligen placerat sig på scenens flanker (i Isaks fall i det närmaste bortvänd från publiken). Och när Jonas sjunger gör han det med röstförvrängning.
Bandet är, inte oväntat, helt fantastiskt. I mitten Nils Berg (saxofon/tvärflöjt) som ofta står för rörligheten i låtarna. I övrigt: pedal steel (Ola Gustafsson), drömska gitarrer och syntar (Jonas och Isak), harpa/bjällror (Stina Hellberg Agback), karaktärsfull elbas (Paulina Mellkvist) och lyhörda trummor (Nils Törnqvist), trummor så integrerade att man ibland glömmer att dom finns där. Det är musiker i världsklass på scen.
Jonas Teglund (som även jobbat med Mattias Alkberg, Iiris Viljanen och Annika Norlin) har ju producerat och skrivit ihop med Isak Sundström förut (I.B. Sundströms I Den Skinande Gyttjan och Antropofagernas Rike I och II). Jonas och Isak tycks ligga väldigt nära varandra i musikalisk intressesfär och jag blir nyfiken på eventuella skillnader. Man hör dock tydligt Isaks “vågor” när han spelar synt – något som känns igen från en hel del I.B. Sundström-musik eller andra Isak-projekt som ofta inkluderar vågor och blås.
Man blir också väldigt nyfiken på skrivarprocessen, Weils har enligt förhandsinfon använt enkla partitur med enbart riff och tidsangivelser när de spelat in. Jag ser också hur någon på scen har tidtagning igång på mobilen för att troligtvis få lite stöd i hållpunkterna i låtarna.
De spelar låtarna i ordning som de kommer på skivan och öppnar med det spartanska, långa (och långsamma) trumintrot till “To Aperion” och vips har man klivit in i Weils tidsmaskin där allt man visste om låtlängd är borta. Jag har ibland svårt att orientera mig i vilken låt som spelas, men hittar fast mark i vackra “Metaxy”.
Avslutande “Ode To Joy” har den där klassiska, oemotstådliga basgången (genomgående otroligt fint basljud och spel från Paulina Mellkvist) och den blir en fin slutpunkt. Bandet verkar genuint glada över publikens jubel och Jonas Teglund får ursäkta sig med “Vi har bara fem låtar…” innan de går av scen. Som en värmande filt mot höstkylan bär jag med mig spelningen hem och somnar med lite mer lycka i kroppen än förut.
