Det mest dramatiska som händer i Ulf Lundells Vardagar 2, som jag läser ut i en välsignad midsommartid; den allra mest koketta, full av blommor överallt, så många att de omöjligt låter sig räknas, är att författaren/artisten/målaren/riksfilosofen/den politiska hobbykommentatorn ramlar och bryter benet. Det, och att Ulf L – själva symbolen för den storsvenska folkhemsmanschauvinismen – en dag springer in i sin totala motsats, Gudrun Schyman, på Coop.
Det blir ett syrligt möte.
Resten av (dag-)boken handlar mest om Lundells barndom i Nacka-Värmdö och den eviga frågan: är det egentligen värt att mata fåglarna när det ändå bara samlas dötrista pilfinkar runt talgbollsautomaten? Och förstås, våndan kring en stundande sommarturné – och ett kommande skivsläpp.
Skivan heter Tranorna kommer och består av sju låtar som alla fanns med på akustiska och lite buttra Skisser från härom året. Men nu är de inrökta demoversionerna, för att använda en Lundellsk fågelliknelse, klädda i färgglad fjäderdräkt – och ystra som skånska kalvar på grönbete.
Texterna behandlar den klassiska Lundelloron – hämtad från en aldrig sinande skörd av dagstidningar och magasin som rockprofeten (enligt Vardagar-duologin) tycks ägna stora delar av sina dagar åt – över sakernas globala tillstånd, med en skenande nyfascism och en lika bokstavstrogen wahhabism som främsta rödskynken.
Bäst är dock Lundell när han vänder blicken inåt, mot den stilla, skånska hembygden och sitt eget åldrande, i självutlämnande gubbtextrader om att ”gå ner för trappan / i kalsonger och mage”. Eller som när han, i ”Färgat glas”, besjunger sin lyriska reaktion när Bob Dylan ”fick priset”.
Det slutar med att han blir utkörd från en lokal pizzeria.
På många sätt är Tranorna kommer (precis som förlagan Skisser) kanske mest av allt en tonsättning av, eller fortsättning på, eller symbiotisk dubbelgångare till, Lundells grandiosa Vardagar-projekt (en 3:a sägs vara på gång). Den är mer än på väldigt länge – hos den på skiva och i romaner genomtransparenta Lundell – ett tvärsnitt ur ett mytologiskt rockliv som gradvis stannat upp och transformerats till ett bonnigt surliv, i en förvildad fågelträdgård på Österlen, utom räckhåll för världen.
Men om texterna på Tranorna kommer riskerar göra dig livrädd för mörkret, politiken och åldrandet, har musiken ofta en precis omvänd effekt. Inte på länge har väl Lundell med band låtit så här vital och, faktiskt, sexig – utan att för den sakens skull slå över i bredbent slafsighet á la ”Trunk”.
Blåset i ”Sommarens vattenspridare” är en soluppgång vid en sjö någonstans där inga bilar hörs, ”Ett som är säkert” är ett Maria Schottenius-kärnkraftverk långt bortom kontroll på sjuttiotalet – och vackra ”Klockorna” slår till Dylanskt munspel fast att ”livet är en labyrint / man får leta sig fram igenom / där är en guldtråd / där en smaragd / där lite silver och diamanter”.
Att gå bort sig däri är enkelt och vackert, när soundtracket låter så här.
[Warner, 17 maj]
