Thomas Stenström på Pustervik – en seans för nergångna känslojunkies

Arkivbild. Foto: Evelina Andersson Ericsdotter/Rockfoto

När Thomas Stenström äntrar Pustervik gör han det med självsäkerheten hos en trubadur som har varit i helvetet och vänt. Helvetet är i det här fallet Malmö och Stockholm. Men även i dessa avarter till städer tycks 90-talisternas alldeles egna Håkan Hellström ha gjort braksuccé. Och vem fan kan egentligen stå emot, när Uddevallasonen utgjuter sitt luffareblod över västkustens indieepicentrum?

”Blixtar och dunder” inleder en på tok för kort konsert som samlat regionens popsnören som vore de flugor runt en sockerbit. När färska ”Adios Amigos” brakar igång är allsången redan ett faktum – och jag hinner tänka att någonting allvarligt uppenbarligen drabbat Thomas Stenström.

Det hörs i hans chock över hur ett sprängfyllt Pustervik visar upp sig från sin allra bästa sida. Det hörs på hans instagram, som beskriver en slags revansch där Stenström får spela på klubbar han förr i tiden aldrig nånsin kom in på.

Det hörs i jublet som stiger mot himlen över city när han kickar igång något av sina tre nya singelsläpp.

Ty även om jublet är monumentalt när klassiker som ”Elvis, Einstein och jag”, ”När allting faller” eller ”Slå mig hårt i ansiktet” stiger mot taket på Pustervik så är det just ”Himlen över city” och helt nya ”Bam bam” som väcker överlägset störst eufori. Under dessa magnifika hjärtekrossare till poplåtar är det en enkel match för Stenström att bara vagga runt i sin blottarrock och inkassera indiecred från de Götets olycksbarn som för kvällen tagit sin tillflykt till den gistna gamla rockteatern vid Järntorget.

2014 såg jag Stenström i Huskvarna Folkets Park, men tidvis undrar jag om det här ens är samma artist? Flickidolen i magnifikt hårsvall har förbytts mot en Bohusläns Noel Gallagher för alla oss missanpassade. Det är djupare, sorgsnare, mer desperat än någonsin förut och det utvecklar sig till en helkväll (eller halvkväll, åtminstone) tillägnad alla förlorare; en seans för alla oss nergångna känslojunkies som driver runt i oändliga härvor av misslyckade relationer.

Det är romantiskt och inkluderande.

Det är vackert på riktigt.

Det är som om Ulf Lundell återfötts i en småstadsgrabb med blicken full av hysteriskt dinglande raggartärningar.

”Fan vad ni slår Stockholm” är billigt publikfrieri och behövs inte ens. När bandet kör ”Mina polare” kokar hela västkusten, från Rosenlund till Munkedal. ”Jag är dålig på att varva ner” tillkännager Thomas Stenström i sitt mellansnack men jag tror det är värre än så.

Har han varit i krig?

Har han förlorat allt?

Halvvägs in gungar Pustervik som en förälskad ocean; ett hav av hjärtan som förstört varann. Mot slutet brinner vi upp, tillsammans. Hundratals desperados som vet att livet vi lever kommer lämna oss ensamma. Med hjärtat i halsen är vi bam bam, men vi är okej. Och medan ”Forever Young” ekar ut är det svårt att inte sluta tro på lycklig kärlek och alltings lösning vid regnbågens slut. Men Thomas Stenströms metamorfos från lättsam popidol till ångestriden undergångsprofet har bara börjat.

Förvänta dig stora ting av honom.