Kalle Berg: Gärna trettioårsfest – men först ett rejält Lundellbråk

20107616. Ulf Lundell spelar på Slottsruinen, Borgholm
Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto.

Kalle Berg funderar på om grejen med Ulf Lundell är samma som det en gång var med Jesus – när vi inte längre fattar någonting av vad som händer behöver vi en figur som berättar för oss.

Någonting rör sig i den brutalistiska miljonprogramsenklaven Landala, insprängd som den är mellan Vasastans hiskeliga paradvåningar och Guldhedens befriande air av DDR-femtiotal. En av Göteborgs mer ekonomiskt utsatta gitarrister fyller trettio, och nu vankas det party. På gården mellan betongelementen blommar syrén i tunga klasar och rhododendronbuskarna skriker för full hals om sommarens kommande svärmerier. Uppe i den lilla chicka ettan på våning sex börjar indiesocieteten drälla in. På den rymliga balkongen med utsikt över helvetet Chalmers har det dukats upp med kolakakor och vattenpipa. I köket står en paj som gitarristens mamma har bakat.

Det finns även bröd och smör.

Jag sitter i solgasset på ballen med tyskstukade gula solbrillor, slö av benso, och känner mig som han i Big Lebowski. En lokal trummis släntrar förbi och vi hälsar lojt. Han berättar att han känt sig ”lite nere hela veckan”. Sångaren i den numera nedlagda poptrion De Konflikträdda blandar sig en stadig i vardagsrummet. Han har tagit nattåget ner från Umeå ihop med en gitarrbyggare från Vilhelmina.

Herregud, suckar mitt hjärta. Dessa drömmare och bohemer! Vad skola det bli av dem, i detta vårt paternalistiska tidevarv?

En ambulans tutar förbi vid hållplatsen.

Någon sätter på Ulf Lundells ”Vinterland”.

Varför detta, som det snart ska visa sig, oerhörda vanhelgande av tillvaron plötsligt sker är höljt i dunkel. Kanske är det en hommage till den nyutkomna tegelstenen ”Vardagar 2”, vari den åldrande Lundell bland annat bryter skenbenet och tvingas sova på nedervåningen ett tag. Kanske är det den uppenbara ironin i texten som appellerar till alla indiekids neurosa på orkanpartyt:  ”jag vaknar upp, jag har pengarna på bordet / Jag är ren, har ingenting i blodet”.

Alla som öppnat en kvällstidning den senaste månaden vet ju att det där inte stämmer. Ulf Lundell är inte alls ren; han har 1,5 promille och kör omkring på Österlen på jakt efter ”mer sprit”, när polisen stoppar honom.

Senare ska sångaren i De Konflikträdda diskret fråga mig vilken Lundellroman jag tycker att han ska börja med, han som ännu inte läst något av Uffe (jag rekommenderar Sömnen eller Vinter i Paradiset, helst inte sönderkramade Jack och absolut inte Friheten – en sjuhundra sidor lång inre pladdermonolog om att bo på Hornsgatan på nittiotalet), men först ska smockan faktiskt en stund hänga i luften på drönarfesten i Landala.

Ta in situationen. Jag: alltjämt sittande i soffan på balkongen. På mig: olyckligtvis min t-shirt från en Lundellturné i början av 00-talet (som jag köpt ironiskt eller oironiskt på second hand).

Det ser man ju, tycks övriga festprissar tänka. Där sitter en Lundellman och mentalrunkar till låten han själv nyss ejakulerat ut i högtalarsystemet. En cirkuskille i LSD-tischa och hängslen kommer fram och stirrar stint på mig. ”Måste vi lyssna på Lundell?” närmast frustar han. Jag försöker förklara att låtvalet antagligen är en postmodern bajsmacka, att jag är oskyldig – men att jag misstänker den lokala trummisen som varandes skyldig till helgerånet. Det biter inte på cirkuskillen. ”Jag lyssnar på vad som helst utom Lundell” ryter han, och byter låt till någonting med Aretha Franklin.

Medieprofilen Lurkens Lus från Stockholm har sprungit varvet på en oväntat bra tid. Plötsligt sitter han bredvid mig i soffan och orerar om sin vän, känd inom Lindy-Hop, som ”haft ihop det med den långa i First Aid Kit”. Det känns befriande att höra lite huvudstadsskvaller. Det är som en innanför-tullarna-version av Vardagar. Jag frågar honom, och nickar menande mot cirkuskillen, om varför Ulf Lundell fortfarande väcker så mycket känslor och bråk. Han har inget svar, förutom att ”ingen på sociala medier brytt sig om Lundell på tio år”. Jag försöker hänvisa till Jack Hildéns mycket utförliga essä i Aftonbladet nyligen, där Hildén frågar sig om Lundell ”någonsin kommer fram?”.

Vart då? Till ”mer sprit”?

Lurkens Lus tittar på mig som man tittar på någonting i Antikrundan som man trodde var värt en miljon, men som visade sig vara ett falsarium från Löddeköpinge. ”Vad är Aftonbladet?” frågar han och flinar, medan stereon spelar hårdrock och festen urartar i köket.

Hildéns text, och den normkritiska cirkusgalningens utbrott, visar dock att det verkligen ÄR något med Lundell. Som gör att mytbildningen bara fortsätter. Så fort surgubben på Österlen öppnar munnen, eller doppar gåsafjädern i bläck, så ska det kablas ut i alla kanaler. Vardagar, som i ärlighetens namn mest handlar om att Lundell oroar sig för världssituationen, promenerar vid havet och dricker vin, kallas ”en ny Jack”.

Jag sträckläser och njuter i fulla drag.

Kanske är besattheten av Ulf Lundell besattheten av Ordet. Det som aldrig tycks sina. Vare sig det handlar om snåriga låttexter eller tjocka romaner. Den destruktiva kreativitetens kraft; den som bäddar för tavlor och utsålda turnéer, men kanske också för 1,5 promille bakom ratten en kulen natt-natti-natt? Kanske är det vår kollektiva besatthet av ilskan, av bitterheten och de yviga gesterna som gör Lundell ständigt aktuell? Kanske behöver vi en butter sanningssägare i en gård på landet som idogt kritiserar allting post-Palme i svavelosande ordalag, nu när vi står i farstun till en högteknologisk revolution som vi nog själva inte förstår vidden av.

Eller kanske är det bara besattheten av Sverige? Av ett en gång ruralt, lite efterblivet land i vars kölvatten vi försöker hänga upp oss själva på gallerier världen över; gallerier med dyra inträden och namn som Feministisk Utrikespolitik, Klimatneutralt Land (insert valfritt årtal här) unt so weiter i en enorm, aldrig sinande gegga av självgodhet?

Och vad kan vara mer svenskt än att vintertid spy galla på vädret och undra varför man blir kvar i detta ishjärta till land – bara för att sommartid gå upp i ljusa manier, bränna sitt brännvin själv och krydda med Johannesört?

Det är väl med Ulf Lundell som det en gång var med Jesus Kristus. När vi inte längre fattar någonting av vad som händer behöver vi en figur som berättar för oss. Det behovet kan ingen jonglör i hela universum sudda ut. Oavsett hur mycket Franklin hen spelar på indiefesterna.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.