Den isländska halvgudinnan (gissa vem) har släppt ett nytt album: Utopia. Omslaget är skapat av Jesse Kanda och är som vanligt ett porträtt av Björk.
Jesse Kanda är en konstnär som ofta arbetar med artisten och multikonstnären Arca, som i sin tur varit med och producerat och skrivit flertalet av spåren på albumet. Ett samarbete som nu resulterat i 14 låtar.
Jag är ett stort Björk-fan sedan mina tidiga tonår då jag upptäckte Björk på riktigt när SVT sände hennes spelning från 2001 på Royal Albert Hall. Då var hon aktuell med albumet Vespertine – ett pärlemorskimrande minimalistiskt album.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Nyligen, med anledning av att sexuella övergrepp uppmärksammats under uppropet #Metoo, berättade Björk om närmanden från en ”dansk regissör”, vilket får en att förstå varför Björk fick ryktet om sig att vara svår och bråkig efter inspelningen av Dancer in the Dark.
För att gå tillbaka till Utopia skulle jag vilja beskriva skivan som ett kärleksbarn och en kombination av Biophillia och Medúlla. Ljudbilden är rytmisk och industriellt mekanisk, till skillnad från exempelvis tidigare nämnda Vespertine, som är försiktig och naturnära.
Spindelnätet av elektriska stötar omringar finstämda flöjter och klassisk musik på ett sätt som ger mig obehagskänslor. Jag kan inte vara den enda som tycker att klassisk musik låter läskig i kombination av mullrande mörker? Det är också något som påminner mig om skräckmonstret Demogorgon. Läskigt betyder dock inte dåligt, även om rädsla inte är min favoritkänsla.
Utopia är spännande och meditativ på samma sätt som att se kugghjul gänga in i varandra med millimeterprecision.
[One Little Indian, 24 november]
