Kalle Berg: Hur kan Ulf Lundell vara mer indie 2019 än Håkan Hellström? 

Ulf Lundell, Konserthuset Göteborg, 20151204. Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto.

Kalle Berg ser Tjenare Kungen och blir kraftigt berörd, utan att egentligen förstå varför. Är det sagan om ett uppror, drömmen om en högre höjd som påverkar honom? Eller är det självklarheten med vilken man på åttiotalet tydligen kunde älska Lundell och rödvin i kombination – utan att bli utskrattad?

Jag ser Tjenare Kungen för första gången på säkert sju-åtta år en söndagskväll och det är som att stiga ner i ett badkar av omslutande varmt hopp. Jag ser Kjelle Bergqvist göra sin patenterade sviniga karaktär, i detta fall förman på korvfabrik, och jag ser Cissi Wallin – idag känd för att VARA en (för patriarkatet) jobbig punkare – i filmen spela ungefär samma roll. Och jag ser Joel Kinnaman, pre-Hollywood, ett benrangel med fånig frisyr och hatt, jag ser honom åttiotalsvurma för Ulf Lundell; skrivandes eller snarare inte alls skrivandes sin ”generationsroman”, omkringlullandes oansvarig med marijuanacigarett och rödvin, bärandes enorma tankar på de taniga axlarna.

Det är så gulligt alltihop.

Och jag ser Gloria, överlägset coolast i vad som blir Tjenare Kungen, bandet alltså, med sina synthiga Fredrik Strage-moves och hemsydda scenkläder. Jag ser ett Göteborg (i tanken, inte så mycket i filmen som spelades in i Trollhättan med omnejd) som fortfarande levde och andades rock, skivor och motstånd – långt innan allt blev HPKSM och glassiga vinbarer med torr pizza bianco. Det Göteborg som snart bara finns kvar på Solrosen, där damen i kassan fortfarande i februari 2019 kan höras säga saker som ”köket har stängt vet la du men du kan la få daj lite kikärtsgryta, den e fortfarande varm tror jag”, tack så mycket, och ett par bärs till det.

Till Solrosen sprang jag förra gången mitt förhållande höll på att ta slut. Medan min tjej satt och grät i ett trapphus i Majorna och, berättade hon senare (när vi inte alls gjort slut), blev erbjuden massa bra tabletter för att bli glad igen. DET Göteborg. Där vi tar hand om varandra, kemiskt och medmänskligt. Solrosen eller Gyllene Prag är snart det enda av Göteborg som finns kvar, tänker jag medan Joel Kinnamans ”Dickan” frågar Josefin Neldéns ”Abra” om hon gillar Lundell. ”Han är ett geni”, tycker Dickan. Abra hatar Lundell men vill impa. ”Han har väl gjort några bra grejer”.

Var Ulf Lundell 80-talets Håkan Hellström? Så mycket för eller emot. Så folkkär och avskydd. Så alkoholromantisk. Med ”Öppna Landskap” som sin ”Känn ingen sorg”. Låtar ingen av dem orkar med längre. Och i nutid: båda två så fulla av integritet. Vad gör Håkan Hellström idag? Alla vet men ingen vet. Han går väl runt i Haga och tjänar pengar. Släpper ett album fullt av stråkar.

Och vad gör Lundell? En indieskiva full av akustisk, arg folkrock. Halvbittra dagböcker, en utgiven, en ny på väg i vår, tjocka biblar, ett slags Lars Norén-projekt. Och uppföljande turné i sommar. Den sista som vanligt.

Hur kan Ulf Lundell vara mer indie 2019 än Håkan Hellström?

Och jag hör Thåströms bidrag till filmen, låten ”Bara för mycket”, för första gången på lika många år. Det låter faktiskt jävligt mycket Ebba och litegrann som en uppföljare till ”Die Mauer”. ”Skulle vart nånting på en helt annan plats, skulle vart nån helt annanstans, ett rymdskepp eller båt, taxi eller tåg, vad som helst bara bort härifrån”.

Jag tänker på Gråbo, Lerums kommun. Där järnridåerna är tujahäckar som skär spikrakt genom generiska villaområden där alla går in till sitt, låser – och faller i häftig gråt.

När filmen ebbar ut är jag kraftigt berörd, utan att egentligen förstå varför. Är det min outredda barndom som drabbar mig? Är det sagan om ett uppror, drömmen om en högre höjd? Är det självklarheten med vilken man på åttiotalet tydligen kunde älska Lundell och rödvin i kombination – utan att bli utskrattad? Eller är det kanske känslan av att ingenting längre betyder någonting; att allting blivit så urvattnat och meningslöst – och att alla eventuella pretentioner som rör någonting kulturellt överhuvudtaget hela tiden viftas bort av politiker, förståsigpåare och kapital?

Att allt potentiellt vackert och fritt liksom dränks i den allmänna censuren som snart bara släpper igenom lego-fyrkanter och genomtänkta affärsmodeller? Eller är det bara bristen på bra samtida, socialistisk punk med svettiga synthinslag som gör mig deprimerad?

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.