Morrissey. Arkivbild. Foto: Nora Lorek/Rockfoto
Helgen då alla andra åkte västerut tog Moa Lindstedt och Anni Eckerman flyget till öst. Femtio minuter i luften och sen landade de på finsk mark för tolfte upplagan av Flow Festival.
Under tre dygn i augusti varje år byter Helsingfors skepnad när den finska festivalpärlan Flow tar över staden. Till skillnad från tvillingfestivalen Way Out Wests envisa viskningar om nedläggning står Flow stadigt på båda benen. Kanske för att det finska konceptet är mer koncentrerat på ett litet festivalområde? Eller kanske Finland bara håller hårdare i sina festivaltraditioner, vem vet?
Jaakko Eino Kalevi. Arkivbild. Foto: Niklas Axelsson
FREDAG
Dag ett inleds med cava under ett träd i augustisolen, livsviktiga ämnen avverkas och stämningen är bubblig. Folk kommer, folk går. För vår del börjar festivalen prick 18 vid Lapin Kulta-scenen med Finlands främsta musikhopp, Jaakko Eino Kalevi. Drömpop möter åttitiotals-basgångar i ett virrvarr av finskt vemod, synth och psykadelisk pop. Jaakko känns rätt i tiden. Distanserad, lite awkward i kroppsspråket och samtidigt cool ut i fingerspetsen. Emellanåt stjäl back-up-sångerskan scenen, men det gör ingenting. Jaakko tar några steg bakåt, sippar på en lonken och vickar lite lätt på huvudet. Som om han låter barnen leka en stund innan han tar över scenen igen. Under låten ”Macho” fullständigt briljerar han.
Festivalen äger rum i industriområdet Suvilahti, ett stenkast från det hippa Berghäll. Här kläds betongen med expressiv konst i pastelliga toner och ironiska texter. Mellan konserterna och dansgolven hänger man i skateparken, röker cigg och dricker cider. Tydligen har inte mycket ändrats sedan tonåren konstaterar vi och dansar i gräset under papperslyktor som svävar i luften. Peppen är total. Fredag och festival, finns det något bättre? På en liten scen längst in på området spelar Roman Flügel. Vi hoppar in i klungan som samlats vid Resident Adviser Backyard och dansar bort några timmar.
Trötta av dans tar vi en paus och ser Iggy Pop på avstånd. Att den kroppen är 69 år känns orimligt – hur är det ens möjligt? Musikaliskt är konserten ingen omvälvande upplevelse men sceniskt håller Iggy Pop fortfarande måttet. Lovar att vi inte skulle klara av hans moves i mer än en minut. Max.
Efter Massive Attacks spelning lockar Jamie XX i princip varenda person på hela festivalen. Vi lyckas knipa platser någonstans i mitten, tappar andan av drömska visuals men är inte lika imponerade av själva musiken. Det är välproducerat och lite tråkigt. Kontakten med publiken är lika med noll. ”Loud Places” går hem, såklart, men femtusen personer i ett tält är inte Jamies självklara arena.
Så vi bestämmer oss för att kolla in Ben Klock istället. I en gammal fabrikslokal ligger scenen Voimala där britten kör schysst dansmusik under röd neon. Enkelt och kul. Huh, sicken fredag ändå, vilken början!
The Last Shadow Puppets. Arkivbild. Foto: Nora Lorek/Rockfoto
LÖRDAG
På lördagen öppnar himlen sig och vi bestämmer oss för att förfest måste ske inomhus. En blev ju lovad klarblå himmel, vad är nu detta? Plötsligt, som om festivalgudarna hört vår bön, slutar ösregnet precis innan vi glider in på området. Inte en droppe regn landar på våra axlar under dessa tre dygn. Någon måste varit snäll i ett tidigare liv…
Först på lördagens måste-se-schema är Last Shadow Puppets. Ärligt talat hade vi glömt att vi älskar britpop, det krävdes en Alex Turner för att påminna oss. Alla låtar håller live och de ger verkligen allt. Enda minuset är att scenen känns aningen stor, och lite kall. En svettig källare hade varit drömmen.
Trots att vi är på finsk mark och borde prioritera annat kan vi inte motstå att se Dungen på Bright Baloon 360° Stage. Och tur är det för spelningen är nästintill en spirituell upplevelse. Får man säga så? Vi gör det. Dungen levererar en timmes magi. Allt klaffar, från Gustavs röst till Reines gitarrspel. Av publikens applåder att döma älskar även Helsingfors Dungen.
Näst på tur att traumatisera oss är Morrissey. Lika skör som stark står han där och levererar klassiker efter klassiker. Det kan hända att en tår rinner längs med denna kind under ”Irish Blood, English Heart”.
– As you know I love this city more than I love food, konstaterar Morrissey i mellansnacket.
Och Helsingfors besvarar hans känslor. Trots att stämningen är en tia är ljudet verkligen inte det, skitsamma. Det är ju Morrissey! Traumat anländer under Meat is Murder-filmen. Publiken skruvar obekvämt på sig och en person svimmar. Message received, så att säga.
Även Flow anser att kött är mord och säljer i år allt från seitanburgare till nyttigare alternativ som hälsosallad, om man nu är sådan. Vi håller med både Morrissey och Flow och trycker i oss en burgare från Vegan Alley för att orka avsluta kvällen på bilfesten någon styrt upp utanför festivalområdet.
New Order. Arkivbild. Foto: Nora Lorek/Rockfoto
SUNDAY
Sunday bloody sunday. Grinig som en kan vara när en vet att det är festivalens sista dag och vardagen snart tar vid gör söndagsmorgonen till en segstartad sådan. Vid dessa tillfällen är pyssliga brunch-fixande kompisar bra att ha. På ett kick är magin tillbaka och festivalsöndagar känns som ett fantastiskt koncept.På Flows sista dag är alla välkomna, barn som vuxna. Och tur är väl det att även barnfamiljer får uppleva festivalens bästa dag. I allmänhet är folk fortfarande peppade, fast i en härlig söndags-dimma.
Först ut på huvudscenen är Finlands stolthet; singer-songwritern J.Karjalainen som fängslar publiken. Alla tycks sjunga med. För en som inte kan finska är detta ingen fantastisk konsertupplevelse, men den fina stämningen smittar av sig.
Dagens dragplåster är New Order som gör en rakt igenom jättebra spelning. Från synthslingor till visuals, bandet är fortfarande i sitt esse. Publiken dansar så marken skakar och när spelningen avslutas med ”Love Will Tear Us Apart” frågar vi oss hur långt borta det är tills vi ser ett Ian Curtis-hologram.
Trots att flyget hem går i gryningen och klockan tickar bestämmer vi oss för att fånga det absolut sista av festivalen. Vi är ju ändå igång. På bakgården spelar John Talabot och det går knappt att röra sig bland alla dansande kroppar.
Flow har vunnit våra festivalhjärtan. Det är bra bokningar, korta avstånd och vi gillar framförallt ekotänket. Enda minuset är att det emellanåt blir lite väl trångt, trots att festivalen byggts ut för att få rum med fler besökare. Evighetsköer och spelningar på enorma scener är inte riktigt vår melodi. I övrigt är vi trollbundna, Flow Festival vi ses 2017!
OBS: Text av Moa Lindstedt OCH Anni Eckerman.
