Stormen Otto drar förbi. Folk evakueras ur sina lägenheter. Tågtrafiken stängs av. Träd faller. Regnet vräker ner. Det blåser upp till orkan. Det är helt enkelt rått och ruggigt så jag söker skydd inne på Plan B i Malmö.
Klara Keller ställer sig på scenen och stormen bedarrar. Åtminstone känns det så. Med lika delar vemod och värme klär hon sina intima berättelser till trivsam indiepop. Nakna berättelser om kärlek som bränns som nässlor och lungor som kommit i kläm. Det är första gången hon spelar i Malmö och bortsett från Håkan Hellström-duetten ”Vita små moln” är hon en ny bekantskap för mig.
Till vardags backas hon upp av ett stort band men ikväll har hon kommit helt ensam med en tolvsträngad akustisk gitarr, ett piano och en leksakssynth. Istället backas hon upp av backtracks men lyckas hela tiden hålla sig ifrån att fastna i karaoketräsket. Snarare blir den söta vispopen både dansant och urban och får mig att tänka på artister som Incka eller en något hjärtligare Little Jinder. Med inslag av både sextiotalsharmonier, drömpop och soul.
Allra starkast blir det dock när hon överger bakgrunderna i den sorgset vackra pianoballaden ”Hellre ingen alls än misslyckad”, vars inledande rader om att gå i mammas fotspår får mig att fantisera om att hon kanske trots allt ändå är släkt med Irma Schultz (f.d. Keller). Synd att hon inte får mer speltid än drygt tjugo minuter.
När Dungen kliver på scenen är de överraskande lika Klara Keller. Sångaren Gustav Ejstes (Amason) spelar på samma akustiska tolva och bredvid honom står gitarristen Reine Fiske (Träd Gräs Och Stenar, The Guild, Landberk, Torkel Rasmusson, Motorpsycho). I inledande ”Skövde” backas de upp enbart av några backtracks och det blir uppenbart varför de gör den här turnén ihop med Klara.
När resten av bandet ansluter hittar stormen Otto plötsligt in innanför portarna på Plan B. Dungens kännetecknande psykedeliska syrarock är mer kaotisk än den någonsin varit på skiva. Gustav far som en orkan mellan skrikande elorglar, rassliga tamburiner, yviga pianon, akustiska tolvor, ringande elpianon och riviga elgitarrer. Många gånger mitt i låtarna. Reines säregna elgitarrer kan visserligen viska spöklikt men oftare ylar, skriker och vrålar dem. Ibland med glissando. Johan Holmegards (The Works, Sébastien Tellier, Goran Kajfeš, Daniel Ögren) vilda pukrullningar driver in åskan. Mattias Gustavssons (The Hanged Man, Our Solar System, AOP) basgångar får honom att framstå som en giftig Bruno Oberdoerfer. Fredrik Swahn (Second Hand Orchestra, Vasas Flora Och Fauna, Torkel Rasmusson) ser visserligen ut som lugnet själv men pendlar stadigt mellan skärande mellotroner, akustiska tolvor och diverse slagverk.
Plötsliga temposkiftningar. Sömlösa övergångar. Ständiga instrumentbyten. Suggestiva orgelpsalmer. Stökiga jazzvalser. Souldrypande stänkare. Långa föränderliga instrumentala sjok. ”Panda” går i dubbeltempo. ”Nattens sista strimma” blir yster. ”Var har du varit?” blir en tumultartad discopunkdänga som skulle kunnat göras av ett psykedeliskt Birra Memento.
Men stormen bedarrar också mellan varven, även om det ofta bara är för en kort stund. Som i den innerliga powerballaden ”En gång om året” eller när Gustav sitter ensam vid pianot i ”Om natten”. Allra vackrast blir det dock när ”Mina damer och fasaner” mojnar ut i ett stilla instrumentalsjok där Gustav blåser ömsint i en tvärflöjt av trä. Bara för att i nästa stund explodera i ett fräsande aggressivt stök.
En lång och intensiv spelning. Två timmar av kaotisk syrarock. Närmare ett obehärskat rave än en hypnotisk meditation. Är det något jag saknar är det de omedelbara melodierna från bandets tidigare år men när de som extranummer förvandlar ”Du e för fin för mig” till en avskalad garagegospelrökare blir jag nöjd. Taktfast bastrumma, drivande akustisk gitarr, stadig växelbas och mängder av handklapp och stämsång. Och mitt i alltihopa har Reine lämnat elgitarren för några mellotronslingor. Ljuvligt!
Jag vandrar ut i den råa stormen. Likt Achmed är jag nära på att flyga iväg. Men det gör mig inget. Dungens kaotiska psykedelia har redan dragit fram som en orkan. Jag kan nog klara av en enkel stadsvandring.
