Tre dagar efter att Dungens femte studioalbum släppts – en platta som har kallats bandets bästa någonsin – sitter Gustav Ejstes ensam på sin lokala krog och äter pommes. Det hörs lite dåligt i telefonen, men det är inte mitt fel, försäkrar han, utan snarare en konsekvens av att han befinner sig på allmän plats.
– Jag sitter på min lokala restaurang, där jag bor!
Exakt var han är vill han inte avslöja. Det finns två restauranger i hans kvarter och han vill inte råka skapa dålig stämning, menar han.
– Säger jag den ena, sviker jag den andra. Ingen nämnd, ingen glömd. De är lika bra båda två.
Alternativt, eller kanske också, håller han på detaljerna i syfte att värna sitt privatliv. Gustav Ejstes är nämligen hemligare än man kan tro, och hans diskretion förvånar – i pressutskicket där man annonserade En är för mycket och tusen inte nog stod, svart på vitt, att det är första skivan som Ejstes har spelat in nykter. Varför smyga med var man äter sina pommes, men inte med att man har haft drogproblem? Varför göra PR av att man har slutat röka gräs om man inte kan berätta var i Stockholmsförorten man käkar middag?
Det tar ett tag att förstå. Vi pratar om annat under tiden. Hur det känns, till exempel, så här några dagar efter albumsläpp.
– Det kommer alltid en måndag. Så är det.
Just den här måndagen känner han sig ödmjuk. Att skivan fått så fint mottagande! Att jag ens ringer för att göra intervju! Att det finns intresse, det är ju fler än han som gör musik, fast det förstås, de blir barra färre och färre. Därför är han tacksam. Det är långt ifrån självklart att kunna syssla med musik så som han gör. Än mindre självklart, kanske, att musiken ska tas emot så väl som ”En är för mycket och tusen inte nog” har gjort. Kritikerkåren är inte helt överens, men åtminstone vissa är bländade.
“Jag försöker att göra det bästa jag gjort, hela tiden”
Svenska Dagbladets recensent kallar plattan för er bästa hittills. Håller du med?
– Det är svårt att svara på. Jag försöker ju att göra bättre och bättre hela tiden. Så är det. Det är jättesvårt att…
Gustav Ejstes pausar och tänker efter.
– Jag försöker att göra det bästa jag gjort, hela tiden. Sen är det upp till lyssnaren att avgöra om det är det. Det är otroligt smickrande.
Vad innebär det då? Vad är ”bra” för dig?
– Jag brukar säga, eller jag brukar inte alls säga det, men, först och främst om det blir som man hade tänkt sig. Man har en idé om hur slutresultatet skulle vara. Om det kommer i närheten av det så är det någon typ av seger. Sen kan det ju bli bättre än vad man hade tänkt sig.
I tidigare nämnda pressmeddelande, det som skickades ut för att marknadsföra En är för mycket och tusen inte nog, stod, förutom att Ejstes slutat berusa sig, att han har funderat en del kring Dungens musikaliska identitet. Hur kan Dungen låta? Hur får Dungen låta?
Har du känt dig begränsad av Dungen?
Svaret blir rörigt, det är en svår fråga. Kontentan är att nej, Ejstes har inte känt sig särskilt begränsad. Däremot förstår han att det finns förväntningar på vad Dungen är, hur Dungen ska låta – från lyssnarna, från Dungen. Det är oundvikligt, efter så många år. Etiketterna är dock inget han räds.
– Jag har alltid varit kompromisslös. Jag har haft svårt att gå folk till mötes på det viset. Jag har alltid bara gjort som jag känner.
Det kompromisslösa och experimenterande är också kanske ett av Dungens största signum. Fast, det är inte varje experiment som utmynnar i något experimentellt – Ejstes delar med sig av en reflektion från kollegan Pontus Winnberg i Amason:
– När man sitter och spelar in och producerar, tycker man att man verkligen är ute i gränslandet för vad som är konventionellt. Sen när man lyssnar på det en månad senare så är det… hur vanligt som helst. Inget konstigt över huvud taget. Det är trummor, bas och… sång.
I fallet En är för mycket och tusen inte nog, har det gått sju år sedan de första inspelningarna gjordes. Mycket tid för eftertanke – men sen handlar också allt Ejstes gör om att bearbeta upplevelser och erfarenheter, som han själv formulerar det. Temat för En är för mycket och tusen inte nog är balans, eller åtminstone jakten efter densamma. En ständig kamp för att hitta till lagom, så beskriver Ejstes sin tillvaro.
– Allt jag gör blir väldigt maniskt. Det handlar om att försöka hitta något slags balans i vad som är viktigt. Det är det som titeln anspelar på.
Lyckas du med det?
– Nej! Jag försöker. Jag försöker. Det är svårt. Det är säkert både arv, miljö och genetik, allt det där. Det är ett ständigt krigande med att känna när det är nog. Man ska sluta när det är som roligast.
Frukta ej – trots att det är roligt finns det i nuläget inga planer på att sluta med Dungen. Tvärt om: efter årsskiftet blir det turné och det finns redan några inspelningar till en ny platta. Det Ejstes var rädd för – att han genom att sluta röka gräs också skulle behöva sluta med musiken, eftersom det inte skulle gå att skapa som nykter – var han rädd för i onödan. Farhågan förblev farhåga, om ens det. Det fick snabbt att förstå att det skulle gå ändå.
– Det gick ganska fort. Jag har ju försökt att lägga av genom åren, tidigare, men när det gick till vägs ände och jag klippte med allting, då gick det ganska fort tills jag tyckte att jag förstod att det inte var – att jag ändå kan göra det jag gör, utan att vara påverkad.
Vi rör oss i gränslandet mellan privat och publikt, det är svårt för Gustav Ejstes, det märks. Han vet inte hur mycket han vill berätta. Drogfriheten är relevant för Dungen och det är väl därför han vill prata om den: titta, vad jag har gjort, trots att jag är nykter. Hör, hur bra det låter. Han kan vara stolt. Är det, säkert. Samtidigt – ett beroende, finns det något mer privat? När Ejstes pratar om balans, om jakten på ett lagom, handlar det inte bara om musiken, kanske inte alls om musiken. Det var inte den som tog skada.
– Så som jag… levde. Jag höll på att förlora allt jag hade. Så var det. I form av relationer och ägodelar.
Tänk då, att en tid senare sitta på sin lokala restaurang med en tallrik pommes, nykter en måndag, tre dagar efter albumsläpp, och veta: det gick. Så, frågar jag, det blev alltså bra till slut? Svaret kommer direkt, utan minsta tvekan:
– Absolut. Nu är det bra.
Mer än så vill han inte berätta. Och vad gör väl det, egentligen – det finns ändå ingen sanning. Bara historier. Och hemligheter.
Missa inte Dungen live i vinter:
27 januari – Pustervik, Göteborg
28 januari – Skylten, Linköping
10 februari – Katalin, Uppsala
11 februari – Berns, Stockholm
17 februari – Plan B, Malmö
