Woods är världens idag bästa band. Jag tänkte skriva att Woods är ett av världens band som är verksamma idag, som en försiktighetsåtgärd. Men går jag igenom min skivsamling och funderar på vilka band jag lyssnat på mest de senaste åren, inser jag att det är en försiktighetsåtgärd som inte är nödvändig.
Det finns inget band i dag som kan slå Woods på fingrarna i melodier och stämning. Alla deras skivor är som ett litet universum i sig som slukar tid och rum. När sista låten tonat ut på en B-sida ser världen lite annorlunda ut, som att du just återvänt från en annan dimension.
Dungen är verkligen inget dåligt band heller. Och tillhör åtminstone ett av Sveriges absolut intressantaste band i dag. Med dessa två folkpsykedeliska mästare kan väl ett gemensamt samarbete knappast bli annat än en öronorgasm, eller? Frågan och betyget är så ledande här att jag lika gärna kan hoppa direkt in i förklaringsmodellen. Vad var det som gick fel?
Det är inget direkt fel på dessa låtar överhuvudtaget. Fem av denna EP:s sju spår är trevlig folkpsykedelia som puttrar på riktigt fint. I ”Turn Around” blir våra öron smekta av Jeremy Earls ljuva falsett. Gustav Ejstes serverar i sin tur en riktigt fin sånginsats i popsykdängan ”Jag ville va kvar”, med smakligt vemod.
Vad är det då som är fel? Felet är helt enkelt att det inte är något mästerverk. När världens bästa band spelar med ett av Sveriges bästa band vill jag inte behöva beskriva resultatet med ordval som fint, trevligt och smakfullt. Jag vill bli omskakad, placerad i ett annat universum och få min världsbild förändrad. Ingenting av det händer här. Tvärtom har båda banden tillsammans åstadkommit sin hittills sämsta skiva. Det var onödigt att göra gemensam sak av det.
Å andra sidan rör det sig om band med en så pass övertygande produktion att de har råd med ett snedsteg.
[Kemado Records/Mexican Summer, 16 mars]
