Då var ännu en höstmånad i sitt slutskede. Dags att summera oktober med ett gäng snabbrecensioner.
Yumi Zouma – Willowbank
POP Nyzeeländska Yumi Zoumas andra fullängdare är som en tropisk bris att klamra sig fast vid när höstkylan påminner om den långa stundande vintern. Bandets luftiga musik hämtar lika mycket inspiration från balearisk electrodisco som från drömmig indiepop. Produktionen är slipad utan att vara tråkig. Fler låtar som sticker ut är vad som krävs för att nå de riktigt höga betygen. Vågar vi hoppas på tredje gången gilt? 6/10
Deradoorian – Eternal Recurrence
ETERISK DRONE Angel Deradoorian är kanske mest känd som före detta medlem i Dirty Projectors men har vid det här laget även ett par solosläpp i bagaget. Nya Eternal Recurrence är den spabehandling dina öron och hjärna behöver efter en stressig dag på jobbet. Eterisk sång (tänk: Lisa Gerrard), hypnotiska dronepartier och Deradoorians aldrig sinande experimentlusta gör det här minialbumet till ett av månadens mest njutbara upplevelser. 8/10
Pale Honey – Devotion
ROCK Om en skulle kört The xx, White Stripes och Queens of the Stone Age i en köksmixer skulle resultatet antagligen ligga ganska nära den minimalistiska och smånonchalanta rock som Pale Honeys album Devotion bjuder på. Nelly Daltrey och Tuva Lodmark levererar en stabil andra fullängdare men ibland hade en önskat mer känsla, framför allt i sången som kan bli lite monoton i längden. 6/10
Legend – Midnight Champion
ELECTROROCK Isländska Legends andra album Midnight Champion kombinerar mörk, melodiös synthpop och suggestiva Suicide-flirter med hårda gitarrer och storslagen postrock. Ett genomstarkt, högst originellt electrorockalbum och soundtracket till en grym värld år 2017. 9/10
Linn Koch-Emmery – Boys
INDIEROCK Det är fyra riktigt starka spår som Linn Koch-Emmery satt samman till helgjutna debut-ep:n Boys. Det handlar om energisk och extremt catchy indiepop/rock. Var och en av låtarna har mer hitpotential än det mesta som släpps inom genren, men speciellt ”Little Feels” vittnar om en klassisk låtskrivarförmåga som står över både tid och rum. Ett fullängdsalbum är mer än efterlängtat. 7/10
My Beloved – Echoes Over Voices
POSTROCK/EXPERIMENTELLT Köpenh
Wy – Okay
SADPOP Malmöduon Wy har imponerat på oss sen dag 1 och det är knappast något som förändras i och med debutalbumet Okay. Ebba Ågrens sång är alltjämt något av det starkaste den svenska indiescenen har att bjuda på just nu. Skivan tycks vara lika mycket influerad av samtida melankoliska popakter (tänk The xx och London Grammar) som av nittiotalets gitarrband. Men även om den innehåller hela tio ljuvliga spår känns det som om plattan tjänat på ännu ett par låtar. Man vill liksom inte sluta lyssna, det här är nämligen på gränsen till genialiskt. 8/10
Margo Price – All American Made
COUNTRY Nashville-baserade countrystjärnskottet Margo Price har på sitt andra album All American Made lyckats återskapa 70-talets countryrock på ett minst sagt charmigt sätt – det låter aldrig konstlat eller tillgjort, endast träffsäkert och begåvat. Det går höra att höra spår av giganter som Loretta Lynn, Tammy Wynette och Emmylou Harris, och på låten ”Learning to Lose” gästar självaste Willie Nelson. Tidlösheten i spår som ”A Little Pain” och ”Nowhere Fast” imponerar. 8/10
The Sound of Arrows – Stay Free
POP Gävleduon The Sound of Arrows nådde stora framgångar med debuten Voyage från 2011, men uppföljaren Stay Free kommer inte i närheten och känns mest som en skiva baserad på utfyllnadslåtar. Musiken är ofta behaglig att lyssna på, men ljudbilden och texterna passar bäst som soundtrack till en allinclusive resa till Grekland. Urvattnade melodier utan relevans. 3/10
Pink Milk – Purple
SHOEGAZE Göteborgsbaserade Pink Milk inleder sitt debutalbum med solnedgångsliknande shoegaze; gitarristen Edward Forslund poserar vant i motljus, gitarren syns endast som en siluett och musiken slår tillbaka som ett eko. Effektfullt och snyggt. Öppningsspåret ”River Phoenix” sätter standarden och visar att reverb fungerar lika bra 2017 som 1986. I övrigt sjunger Maria Forslund – ja, de är gifta – med tung och sårbar pondus, som matchar den suggestiva inramningen. Låt gå att Foreign-covern ”I Want To Know What Love Is” känns som utfyllnad i jämförelse med originallåtarna. 8/10
Maple & Rye – Nothing Poetic
FOLKPOP Det är svårt att inte låta som en trött kopia om en spelar Maple & Ryes form av folkpop och dessvärre har Göteborgskvartetten svårt att få tillräckligt med syre i sina låtar. EP:n Nothing Poetic trallar på och det går inte undkomma känslan av att denna musik skapats på Avenyn med målsättningen att nå framgång. Men har inte denna uppstudsiga folkvåg gjort sitt vid det här laget? Istället för att lyssna på låten ”Catcher In The Rye”, läs boken med samma namn. Det kommer att berika ditt liv på ett helt annat sätt. 3/10
Kelela – Take Me Apart
R&B Kelelas jazzbakgrund kommer fram med jämna mellanrum, men detta är först och främst ett album baserat på modern och elektronisk R&B, som bantats ner till sina minsta beståndsdelar och där rösten står i centrum. Balladen ”Better” är storartad och titelspåret bär spår av samma svävande känsla, tills ljudbilden bryts upp och sätts i gungning av snygga beats. Detta är en varierad skiva och ett av årets hittills bästa släpp. 8/10
dvsn – Morning After
R&B Morning After är det andra albumet från dvsn och det känns lite bredare än debutplattan Sept. 5th. Tyvärr tappar dvsn en del av soundet som gjorde Sept. 5th så oerhört bra i och med detta. Låtarna är en aning mer enformiga nu och snuddar på mediokra stundtals. Som tur är finns det ändå 3-4 guldkorn som räddar Morning After. 6/10
John Maus – Screen Memories
ELEKTRONISK POP John Maus gör en välkomnad comeback och nya skivan Screen Memories – uppföljare till 2011 års We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves – bär i likhet med tidigare inspelningar spår av forne samarbetspartnern Ariel Pink, men i stort är Maus pastorala och elektroniska pophymner svåra att särskilja från upprorsmakaren själv. Det är filmiskt, skruvat och ofta infinner sig en krypande skräckkänsla (med förnimmelsen att något okänt väntar runt hörnet). Men framför allt är detta en utmärkt popskiva. 8/10
Whitney Rose – Rule 62
COUNTRY I likhet med Margo Price har Whitney Rose gjort sig ett namn som en av countryns framtidshopp; samtidigt går det inte att reducera kanadensiskan – boende i Texas – som en kopia av det som varit, mer som en förfinare med stor musikalisk talang. Rule 62 är inspelad med Raul Malo och Niko Bolas och tillsammans med dessa herrar ekar åter ljudet av 50- och 60-talets countrygiganter. Ett av skivans bästa spår är underbara ”You Don’t Scare Me” som mixar countrysoul med legenden Lee Hazlewood. 7/10
King Khan – Murderburgers
ROCK Idag är King Khan en veteran inom retrorocken och hans musik präglas inte av samma råa talang som under första halvan av 2000-talet. Den nyblivna 40-åringen har tonat ner de mest galna infallen, men det betyder inte att nya skivan Murderburgers saknar relevans. Saloon-doftande ”It’s Just Begun” sätter sig direkt och ”Born in 77” är punkig bubblegumpop med MC5-känsla. I sina sämsta stunder blir musiken enformig och tråkig, men i sina bästa stunder skapar King Khan rock’n’roll-magi. 6/10
Lamine Cissokho – Kora +1
FOLKMUSIK. Senegalesiske koramusikern Lamine Cissokho har bott i Sverige en längre tid, men fler borde upptäcka hans trollbindande begåvning. Kora +1 spelades in tillsammans med Karl-Jonas Winqvist – albumet ges ut på sistnämndes egna skivbolag Sina A Song Fighter – och samarbetet har resulterat i en ljudbild som präglas av kontemplation och harmoni. Lite som att betrakta en konstnär som koncentrerar sig för att fånga de sista detaljerna i en målning. På fina ”Fassoulo” gästar Iiris Viljanen och på många sätt präglas denna skiva av ett nordiskt vemod. Ett måste i höstmörkret. 8/10
