Rosendal Garden Party dag 1 – en musikalisk variation toppad av ett proffsigt The Strokes

The Strokes. Foto: Wai Kei Fung

Under onsdagkvällen drog festivalsommaren 2022 igång på riktigt med nystartade Rosendal Garden Party. HYMNs Hans Wåhlberg var på plats ute på Djurgården i Stockholm och bevakade festivalens första dag.

Det är strålande solsken när jag tar Djurgårdsfärjan från Slussen till Allmänna Gränd och promenerar förbi Grönan, Skansen och Waldemars Udde mot Rosendal. Det är en sval vind i luften på färjan men behagligt i den soldränkta, skogsbeklädda parkmiljön. Rosendal Garden Party håller igång i dagarna fyra och det är en stor apparat med ett stort område fullt med foodtrucks, barer och merch-försäljning med mera. Samt en stor scen med ett rymligt publikområde framför, för dem som inte föredrar att chilla i gräset lite längre ifrån. Max 8000 personer får de ta in, enligt en supervisor på området, men så många är inte här den här dagen.

Linn Koch-Emmery har äran men ändå oturen att få inleda hela festivalen redan 16.00 då inte så många har droppat in ännu. Det är ju vanlig onsdag och en del fans kanske inte ens har möjlighet att komma ifrån så tidigt. Det är synd för hon är en av Sveriges mest begåvade artister, och då har vi ändå rätt många sådana. Men det känns som att hon varit lovande i flera år nu och har varit tvungen att jobba deltid som journalist för att få ihop till nödtorften.

Till råga på allt tornade mörka moln upp och skymde solen som lyste så vänligt mot mig på Djurgårdsfärjan på vägen till Rosendal. Hennes egen kommentar till tidpunkten för sitt gig:

– Jag tror vi har något gemensamt. Det känns som om alla som är här är arbetslösa, inklusive mig själv.

Inte mer än ett par hundra har samlats på det stora området framför scenen när hon inleder. Sången sitter inte helt rent i början och kommer bort lite i det starka kompet. Hon ger ”Linn R.I.P.” som höjer temperaturen lite och ger prov på några Jimi Hendrix-trix med rundgångslir på gitarren i ett långt instrumentellt jam. Bandet öser på bra och är täta så det är inget fel alls med hennes spelning. Avslutningen är kraftfull och solen kommer tillbaka dessutom. Men hon blir inte inklappad för extranummer. Det blir tyvärr lite matinékänsla av det hela. Förhoppningsvis får hon en ärligare chans senare i sommar.

När Sleaford Mods kommer in på scenen är åtminstone dubbelt så många på plats framför scenen. Till min förvåning också ett stort gäng tonåringar som trängs längst fram vid scenen. Minimiålder för insläpp är 13 år och jag tror att samtliga omyndiga på Rosendal är på plats. De studsar glatt redan till inledande ”Shortcummings” (jo, det är East Midlands-stavning). Det är tungt och uppkäftigt och får det att tända till även i de glesa leden längre bak.

Sleaford Mods. Foto: Wai Kei Fung

Sleaford Mods är väl det närmaste man kan komma punk-rap. Nottingham-sonen Jason Williamson har ett sätt som både roar och oroar och har gjort till något av en sen livsuppgift att leverera snärtiga och malörtsbittra kommentarer om det sociala och politiska klimatet i England, till kompanjonen Andrew Fearns beats. Ibland bara älskar jag Jasons ”Johnny Rotten-snotty-utstrålning” och East Midlands-dialekt med massor av ”fUck” och ”cUnt” med ett U-ljud nära vårt korta O-ljud (inte oljud alltså), men ibland är han som en irriterande insekt med fladdrande läppljud eller andra pubertalt störiga läten och vrål. I kombination med den attack-stil som Jason rappar med blir han emellertid ett skarpskjutande vapen mot makthavarna i Storbritannien i allmänhet och mot Tories i synnerhet.

”I Don’t Rate You” med häftig basgång följs av suveräna ”Kebab Spider” och hiten ”Mork n Mindy”. Jason Williamsons har en säregen karisma med sin halvgalna ilskenhet och lyckas trollbinda de få men lyckliga närvarande. Han häver ur sig vad allt han har i magsaften av missnöje med dagens brittiska vardag och framför allt regeringen. Mottagandet blir förstås mer igenkännande hemma i Nottingham, men vi fattar ändå tillräckligt för att sugas med och spetsa sinnena.

Till ”TCR” hoppar Andrew Fearns ännu mer spänstigt till sina egna beats. Muhammad Ali hade varit stolt över fotarbetet. Amy Taylor saknas på scenen men ger duett med inspelad röst i ”Nudge It” som följs av ”Tied Up in Nottz”. Tonåringarna studsar i extas och man kan inte annat än beundra Williamson för hans imponerande scennärvaro. Han jobbar stenhårt. Rappar, fräser och häver ur sig sina gutturala vrål som om hans liv hängde på det. Det är ju egentligen bara han som är live, allt annat samplat. Det är egentligen extremt minimalistiskt men känns trots det väldigt levande och kompet är dessutom tyngre än på plattorna.

Med brun t-shirt, säckiga brallor med fickor i sidorna, och sina tatueringar som enda scenkostym drar han ändå all uppmärksamhet till sig. Det är underhållande och fascinerande och dessutom hederligt solidariskt jobbat, inte minst för de unga fans som kämpat vid scenkanten. Men så är han ju en ”working-class hero”.

Sleaford Mods. Foto: Wai Kei Fung

Energin och laddningen håller ända till avslutningen med ”Jobseeker” och ”Tweet tweet tweet” och det ropas på extranummer, men blir inget nu heller. Kanske tidsschemat måste hållas till varje pris? De hade mycket väl haft tid till ett extranummer eftersom Clairo ställt in av okänd anledning. Istället fick vi en längre paus.

Under den långa pausen njöt jag av en uppvisning utanför programmet som jag bara måste nämna. Luciano Leiva, Zacharias Zachrisson och Jocke Åhlund (Teddybears, Caesars, Les Big Byrd) underhöll som DJs vid den lilla ölbaren mitt i området och blir något av kvällens höjdpunkt när de bjöd på The Fall, NEU!, Psychic TV, The Velvet Underground, The Clash, Sisters of Mercy och Glasvegas varvat med Johnny Cash och Pugh Rogefeldts ”Här kommer natten”. Suveränt och genialt exklusivt. De visar dessutom en stor kärlek till sina urval och det smittar. En stor klunga med dansande fötter samlas kring dem. De lirar bara denna dag på Rosendal bör nämnas.

Nästa i raden på scen är The Avalanches som efter Sleaford Mods uppkastning nästan blir lite av en chockerande snällkontrast. De kommer in till musik av Brian Eno dock, en kvalitetsmärkning. Det övergår snart i ”The Divine Chord” från senaste succéalbumet We Will Always Love You som släpptes kring nyåret 2020/2021 med disco för 20-talet. Plattan blev till en varm och helande fläkt som öppnade dörren för 2021 genom att bjuda upp till ensamdans på alla små ensliga nyårspartyn i pandemiårets sista skälvande, mörka minuter.

Australiensarna Robbie Chater och Tony Di Biasi har dock gjort dansmusik hela 2000-talet så det är rutinerade DJs som sköter reglagen med en gigantisk storbildsduk bakom som flimrar filmbilder och visuella effekter för att förstärka upplevelsen. De kompletterar inte sitt framträdande med vanliga instrument, som de annars kan göra och deras set hade funkat alldeles utmärkt på techno-festivalen Department i helgen före. Jag hinner fundera över om det finns en tillräckligt stor danssugen skara i publiken – som vid det här laget börjat växa till sig i antal ganska rejält – för att riktigt lyfta.

The Avalanches. Foto: Wai Kei Fung

Men jodå. Ju längre de håller på desto fler samlas vid scenen och börjar dansa entusiastiskt. Chater och Di Biasi är dessutom hardworking DJs och får med sig en stor del av publiken mot slutet, lagom till trallvänliga ”Running Red Lights” följt av ”Because I’m Me” och ”Wherever You Go”. Sedan en akustisk version av ”We Will Always Love You” medan de kliver av scenen. Det blir inga extranummer här heller men de kommer ändå ut en gång till och tackar publiken och tar emot jublet. De har varit stämningshöjande minst sagt, om nu det behövdes inför huvudnumret The Strokes. De är kvällens huvudnummer som alla tycks ha väntat på.

The Strokes slog igenom för tjugo år sedan med albumet Is This It med ett nästan minimalistiskt rocksound och ett knippe poppiga rocklåtar som toppades av ”Someday” och ”Last Nite”. Det rankades av NME som decenniets bästa album trots att det utkom i början av detta. De blev också något av fanbärare för rockmytens bad boys-image, inte minst sångaren Julian Casablancas alkoholvanor bland annat. Det har varit lite svårt att toppa efter den starten och det blev mer och mer glest mellan skivsläpp och liveframträdanden. 2020 års album The New Abnormal var det första på sju år och blev en lyckad återkomst hos kritiker och försäljningsmässigt och nog visar plattan på en mognad och större variation i låtmaterialet samt inte minst en mindre ”torr” produktion. ”The Adults Are Talking” blev en stor hit dessutom.

Att det faller några regndroppar skrämmer ingen så för första gången blir det stora utrymmet framför scenen helt motiverat. Nu räknar vi in flera tusen hängivna fans. De blir inte besvikna när det inleds med ”Bad Decisions” och de fortsätter proffsigt, med distade gitarrer och tungt baskomp. Casablanca har lite problem med falsettsången så han får gå ned på knä och kör lite märklig publikkommunikation mellan numren: ”Cool place”, ”Hello girls”, ”Fuck you, I don’t care how you live your life. Just be yourself”. Basisten Nikolai Fraiture tycks dessutom ha en egen dialoggrej med kvällens kvinnliga besökare som jag aldrig lyckas greppa riktigt.

The Strokes. Foto: Wai Kei Fung

Nå, det är proffsigt och uppfyller publikens förväntningar. Stort jubel efter varje låt och sång och komp sitter ihop perfekt i synnerhet i ”Reptilia”. De avslutar med ”Sometimes” och ”Under the Cover of Darkness” men publiken vill ha mer. Just som jag och många andra trodde att det inte skulle bli något extranummer så kommer de ändå tillbaka på scen och kör tre låtar till, bland annat ”Ode To The Mets” innan det är tack och adjö och flyg hem till New York igen.

Publiken strömmar ned mot spårvagnsterminalen och de smala vagnarna fylls till bristningsgränsen. Imorgon är en ny festivaldag och det lär bli en rapport från den också, men från annan HYMN-skribent. Håll utkik.