När den första låtens toner manglats färdigt, och Iggys röst tonat ut, måste jag stanna upp och få igång andhämtningen i normaltakt. Sen sätter jag på ”Burn” igen och HÖJER så mycket det bara går och ler som en nyförälskad tonåring. Och sen fortsätter det här albumet att leva upp till varenda förväntning jag har kunnat frammana.Ready To Die är ett album som alla som någonsin älskat The Stooges och Iggy, kommer att älska. Det är musik att köra snabbt till, det är musik att frenetiskt röra huvud och ben till och det är musik att vara dirty till. Det låter sex, svett och käftsmällar om det här och det är nästan obegripligt att Iggy & The Stooges fortfarande levererar så mycket rebellkänsla och rockstjärneglans, efter alla dessa år. Men det gör de.
Jag vet inte vad jag ska jämföra med, för samtidigt som den här musiken har hörts förut, vill jag påstå att detta är unikt. Och det unika är Iggys uttryck. Låtarna är föredömligt och hetsigt korta, både i speltid och titlar, och Iggys röst är för evigt raspigt, svärande whiskymörk. Hans ticsmässiga ”fuck” hörs då och då i låtarna och slutspåret är den enda nedtonade låten som bryter av med sin nästan countrybetonade känsla. Och kanske är det min kropps minnen som bedrar mig under denna Iggybesatta lyssning, men i slutet av sista ”The Departed”, så tycker jag mig höra bekanta toner från ”I Wanna Be Your Dog”. Medan koncentrationen sviktar och fantasin tar mig tillbaka till 1991 och den överväldigande känslan av att höra The Stooges pumpandes ut i Hultsfreds Folkets Hus högtalare (i väntan på en helt annan konsert), kastas jag plötsligt tillbaka i nuet, när albumet börjar om och ”Burn” gör mig spattigt rusig igen.
Iggy må se ut som en vandrande vålnad, men det kan inte bli mer levande än så här.
Albumet släpps i morgon men går redan nu att lyssna på via NPR.
