Årets kortaste månad har nått sitt slut. Dags att summera februari genom att snabbrecensera plattor vi lyssnat på men inte hunnit med att recensera.
Jesca Hoop – Memories Are Now
INDIEFOLK Sub Pop-signade Jesca Hoop rör sig från ganska traditionell folk till lekfull och experimentell pop. Producenten Blake Mills har tidigare jobbat med Fiona Apple och Laura Marling och det är väl nånstans mellan dessa två genier som Hoop hamnar. Stabilt och snyggt. 7/10
Bathsheba – Servus
DOOM Det som lyfter Bathsheba är tveklöst Michelle Nocons röst. Hennes stämma tar belgarna ur det tradiga halvdoomträsket där det går tretton band på dussinet. Den är måhända inte världens mest slipade, men skänker identitet och känsla. 6/10
MUNA – About You
POP Perfekt popmusik. Mycket mer än så behöver egentligen inte sägas om LA-trion MUNAs debutalbum. Kanske lite välpolerat emellanåt, men det känns bara fånigt att opponera sig mot när låtsnickrandet är så pass briljant. Fullspäckat med hits och refränger som klistrar sig fast. 8/10
Porcelain Raft – Microclimate
INDIEPOP Italienaren Mauro Remiddi, numera bosatt i USA, släpper sin tredje fullängdsplatta som Porcelain Raft. En skulle kunna dra till med det något urvattnade genrebegreppet ”drömpop”, men ”atmosfärisk indiepop med nasal sång” går lika bra. 6/10
Aeternam – Ruins of Empires
PROGRESSIV DEATH METAL Kanadensarnas tredje alster är rena rama knockouten. Mixen av olika element från Mellanöstern och progressiv death metal är perfekt. Inte sedan Niles glansdagar har genren känts så här fräsch. Det doftar då och då av Behemoths intensitet och Dimmu Borgirs symfoniska sidor. Årets hittills bästa – och mest varierade – hårdrocksskiva. 9/10
Maggie Rogers – Now That The Light Is Fading
POP Amerikanskan Maggie Rogers, som fått självaste Pharrell Williams att gråta, blandar fjäderlätt folk och catchy modern pop på sin debut-EP. Singlarna ”Alaska” och ”Dog Years” är klockrena, men riktigt till sådana nivåer når tyvärr inte resten av låtarna. EP:n är dock en fin början på en karriär som med all säkerhet kommer att bli lång. 6/10
Holy Now – Please Call Me Back
INDIEPOP Göteborgsbandet Holy Now, med gjutna sångerskan Julia Olander i spetsen, skramlar fint på nya EP:n. Speciellt spåret ”Wishlist” är en hit. Janglig och skev indiepop när den är som allra bäst. Skivbolaget Lazy Octopus fortsätter med andra ord att leverera. 7/10
Vagabon – Infinite Worlds
INDIEROCK Att som svart kvinna verka i en genre som till största delen består av vita män är säkert inte helt lätt alltid, men Vagabon – eller Laetitia Tamko som hon egentligen heter, får det att verka så självklart. Här varvas skräniga gitarrlåtar med mer experimentella tongångar och avskalade folk-inslag. Enda bristen är att skivan bara innehåller åtta spår. Den tar slut alldeles för fort! 7/10
Unearthly Trance – Stalking the Ghost
SLUDGE Den här New York-trion har det länge gått att lita på när det gäller att leverera utmärkta sludgeplattor. Trots en lång paus sitter deras sjätte album i krysset. Det är uppdaterat utan att på minsta sätt frångå tidigare uppritad färdväg. Gudomligt tunga riff står som spön i backen. 8/10
Sun Kil Moon – Common As Light And Love Are Red Valleys Of Blood
SINGER/SONGWRITER På de sexton spår som sträcker sig över mer än två timmar och utgör dubbelalbumet Common As Light… överträffar Mark Kozelek sig själv i att ohindrat pendla mellan att dissa det ena och det andra, till att nostalgiskt svänga ut i personliga tragedier och obskyra referenser. Hela det dagboksliknande konceptet är såklart absurt, men svårt att ogilla, och att det bara fortsätter gör det hela än mer underhållande. Problemet är att inget han gjort sedan Benji har hållit samma konsistens och skyhöga kvalitet. 6/10
Andrew McMahon in the Wilderness – Zombies on Broadway
POP Andrew McMahons röst är känd från flera konstellationer, såsom emo/pop-punkbandet Something Corporate och sitt tidigare soloprojekt Jack’s Mannequin. Med sitt senaste alias, Andrew McMahon in the Wilderness, skapar han renodlad listpop med härliga hooks. Här finns guldkorn i form av ”Don’t Speak for Me” och ”Fire Escape”. Dock berör inte plattan i sin helhet tillräckligt mycket. 5/10
Peter Peter – Noir Éden
ELEKTROPOP Med sitt tredje album vill Peter Peter, uppväxt i Quebec i Kanada, ta lyssnaren till en plats som skildrar den dystra verklighet som vi lever i – världen som han själv kallar ”Noir Éden”. Genom att addera element från 80-tals synth med texter som rör både realism och skräckromantik levererar han en platta att förlora sig i. Omslaget – där en grå katt sitter på Peter Peters axel – får nästintill en stilpoäng. 8/10
King Woman – Created in the Image of Suffering
PSYKEDELISK DOOM ”Queen är ju upptaget, så vi kör på Kungskvinna”… Troligen resonerades det inte så när Kristina Esfandiari och hennes band valde namnet, men helt klockrent är det ju inte. Klockren är inte deras debutplatta heller, men den har ändå något som tar tag i ens öron rejält. Plus för att de undviker de flesta klyschorna. 7/10
Persefone – Aathma
PROGRESSIV METAL Hur många band från Andorra känner du till? Minst ett, nu. Persefone låter som ett pyttelite mindre ultratekniskt Dream Theater med råare sång och något modernare approach. Tonerna virvlar ofta förbi snabbare än Arlanda Express. Strikt bedömt utifrån genren är det omöjligt att hitta några större fel. Sett mer allmänt är Aathma bra, men lite torr. 6/10
