Mumford & Sons – Wilder Minds

Jag trodde jag skulle få vänta en evighet på en ny platta från Mumford & Sons. Det verkade så när de avslutade sin turné 2013. Sist jag såg dem live var just den sommaren. I en galen heatwave i Lewes utanför Brighton, England. Och när de sedan lämnade oss med orden om att de skulle ta en paus förväntade jag mig en lång sådan. Jag är glad att att jag hade fel.

Banjon är borta, Marcus Mumfords akustiska gitarr likaså. De har en trummis i bandet. Inget mer spelande på pedaler med bastrumma och tamburin för sångaren. De har hittat elgitarren och soundet är helt olikt mot de två tidigare plattorna Sigh No More och Babel. De har gjort en helomvändning och det hörs redan på det inledande spåret ”Tomkins Square Park”. Vissa skulle säga att de tappat sin signatur och till viss del kan jag hålla med om det. Jag älskade Winston Marshalls banjo, men nu kliver de in på otrampad mark. Det här är större, Wilder Minds doftar arena. Men det känns inte som ett steg i fel riktning.

Första singeln ”Believe”, som kom för några veckor sedan, fastnade direkt och jag minns inte att jag någonsin under den första lyssningen saknade Mumford-soundet. Nej, för det nya är oväntat och grymt på så många andra sätt. Elgitarren känns inte tveksam ihop med Marcus röst, tvärtom.

Kanske har det med att göra att jag lyssnat en hel del på The New Basement Tapes där han tillsammans med bland andra Jim James från My Morning Jacket och Elvis Costello spelat in låtar kring texter av Bob Dylan som nyligen hittats. Jag kanske har vant mig eller så är det bara så att Mumford-soundet inte bara funnits i banjon. Det sitter lika mycket i sångarens välkända röst.

Tätt inpå släpptes sedan ”The Wolf” och ”Snake Eyes”. Som om bandet ville värma upp fansen, få övergången att bli lite lättare. Båda spåren fortsätter soundmässigt som första singeln. ”Hot Gates” är som en hamrande puls och nånstans där i mitten måste jag hålla andan. Så mycket gillar jag den. Och genom resten av plattan byggs låtarna vidare på elgitarr och trummor. Melodier och textrader går rakt in och Marcus Mumford sjunger bättre än någonsin. Det bevisas också på deluxe-versionen, där fyra spår också ligger som liveinspelningar.

Så banjon är borta. Fansen må vara arga. Men det struntar jag i. Mumford & Sons gör en förbannat grym platta. Igen. Och dessutom inslaget i det snyggaste konvolutet taget från Hampstead Heath i London. Wilder Minds är omöjlig att såga. Det funkar bara inte.