The Times They Are a-Changin’ – eller gör de det?

Peter Strömberg har lyssnat på Bob Dylans nya samlingsalbum Shadow Kingdom och tycker att legendaren borde hålla sig till nyinspelningar av sin låtskatt vid fortsatt skivutgivning.

Det kan inte passerat någon på denna jord förbi att det finns en musiker som heter Bob Dylan. Om någon är en levande legend så är det han. Han är människan som blev en myt. En gud. En levande ikon. Hans resa genom musiken är legendarisk och saknar motstycke.

Född Robert Zimmerman 1941 med en tidig fascination av luffarlivet (hobo life) – precis som så många andra musiker från 1900-talets mittre hälft. En tidig inspiration var Woody Guthrie, som sedan förevigades i sången ”Song to Woody” från Dylans debutskiva från 1962. Dylan gav sig iväg på en resa – både in i sig själv, men också längs musikens väg. Han inspirerades och lärdes av många, men i början på 1960-talet när medborgarrättskampen i USA var i full blom hittade han sitt forum.

Han blev den akustiske musikern som identifierade sig med underklassen. Han sjöng om livets orättvisor och bara strax över 20 år gammal hade han givit oss odödliga klassiker som ”Blowing In the Wind”, ”Masters of War” och ”The Times They are A-Changing”. Låtar som alla musiker känner till, och som blivit standards i trubadurvärlden. Redan efter några månader började hans låtar spelas in av andra musiker och nådde nya toppar. Så stort var hans inflytande på 1960-talet. Mina cover-favoriter har alltid varit Peter, Paul & Mary (jag hittade en dammig gammal ”Greatest Hits” av dem i min mammas skivsamling) som gjort mängder av hans låtar – och ofta betydligt bättre.

Dylans röst har alltid varit under diskussion, som så många andra stora musiker med ”egna” röster; t.ex. Neil Young, Tom Waits, Willie Nelson etc. (alla dessa är mina största idoler….kanske jag är en av dem som lockas till oslipad sång?).

Dylan var ansiktet utåt för medborgarrättskampen på första delen av 1960-talet, men sen hände något: Bob Dylan tog upp en elektrisk gitarr och skaffade ett kompband. Det blev ramaskri och utbuade shower efter album som Blonde On Blonde och Subterranian Homesick Blues. Dessa album är idag tidlösa klassiker, men på 1960-talet var det ett svek mot folkmusiken som Dylan var synonym med. Dock kom detta bli hans ”grej”.

Han bytte stil efter stil under 1970-80-90-talen. Och religion. Från att varit född jude konverterade han till kristendom och gjorde albumet Slow Train Coming på 70-talet som kom att bli ett av (fram till dess) bäst säljande kristna album. Sen kom lite diverse album och samarbeten med andra musiker, t.ex. George Harrison, Roy Orbison, Tom Petty m.fl. Han spelade med i The Traveling Wilburys på deras båda soloalbum, han gjorde en skiva (Infidels) med gästande av Mark Knopfler.

Under decennier var han uträknad som musiker, men sen kom med jämna mellanrum en klassiker, en fantastisk sång, och Dylan var tillbaka igen, för att åter falla i medias glömska.

Strax innan 2000-talet kom ett lyft med albumet Time Out of Mind (1997). Han fick en Grammy, han hade ett fräscht nytt sound som förde tankarna (i alla fall mina) till romsk musik, östeuropeiska undertoner, en ny stil, ett nytt grepp om sitt arv. Enligt mig har Dylan aldrig varit bättre än då. Underbara skivor som Love and Theft, Modern Times och Together Through Life följde. Sen kom några album med långsammare material, en mer mogen Dylan kan tänkas, men det blev lite oinspirerande. Tills nu…

Enligt mig är det en ynnest att ha en låtkatalog av hundratals sånger. Och att få en chans att spela in dem igen. Fantastiskt! Dylans kompband har inte varit bättre än idag. Det är en helt ny stil av musik de skapar och Dylan valde själv ut 14 spår från hans tidiga karriär att spela in på nytt, med dagens fräscha sound.

Resultatet blev Shadow Kingdom. En underbart album med ett par riktigt klassiska låtar i helt nytt format, främst ”Tombstone Blues”. Jag väntade hela tiden på att den skulle sätta igång med högt tempo, men det är en mycket avskalad version, från början till slut.

Andra välkända låtar är ”Forever Young”, ”It’s All Over Now, Baby Blue”, ”When I Paint My Masterpiece” och ”Queen Jane Approximately”. Men till min stora glädje har han också spelat in ”Pledging My Time”. En ganska okänd låt från Blonde On Blonde, men faktiskt den första sång jag någonsin lärde mig på gitarr och spelade på min skolas avslutningsfest – tre månader efter jag köpt en gitarr. Ok, nyinspelningen är inte i närheten av lika grym som originalet, men så spännande att höra!

Med alla låtar Dylan skrivit under över 60 år, skulle jag hellre se att han fortsatte spela in sina klassiker med ny energi än att skapa massa ny musik. För Shadow Kingdom är ett underbart album!