Bortom Vänerns östra sida hägrar lyckan. Ölet uppfanns av Pisse-Sven i Kåhult, brännvinet tas ur brunn i Tidaholm och i Tibro käkas hâlta-hâlta och dubbelkôrv i bröd. Ja, jordens jävla medelpunkt är fucking Skaraborg!
Åtminstone enligt Simon Swahnström & Lürsta Sockens Husarer från Slättevalla som på sitt andra album Irländska rötter konstaterar att Västergötland i varje fall är Sveriges Irland. I likhet med Wild Rover, Sme’ns Baglomma och Euskefeurat har de tagit ett gäng traditionella irländska folksånger med sig hem till sina egna rötter. Den västgötska obygden och den svenska vistraditionen. De häller brännvin i sina krus istället för whiskey där de går längs Göta Kanal och till tonerna av ”The Wild Rover” har de en blöt utekväll på Hjortens Krog i Mariestad. ”The Irish Rover” är samma Albertina som Evert Taube gungade med på böljorna blå och i ”Paddy’s Lamentation” writar Ruben Nilson hem ett litet lettersbrev ifrån Amerika för att tala om hur very well han mår.
Lürsta Sockens Husarer klär de gungande jiggarna, tuffande reelarna, smäktande valserna och frejdiga dryckessångerna i en varm dynamisk dräkt med inslag av både country, music hall och rock’n’roll. En brokig skara musiker bestående av Christopher Östling på vilda saxofoner, bröderna Jakob (True Act) och Markus Frykén (Elisa’s, True Act) på gitarrer respektive banjo, lap steel och gitarr, Felix Rajamäki (Elisa’s, Dreams, True Act) på el- och kontrabas samt Filip Hernant (Mamut) på trummor. Flyhänta countryslingor, dova pukor, riviga elgitarrer, marschvirvlar och brottarkörer. Anna Rynefors (Svanevit) dyker upp med en nyckelharpa, Johan Rask (Pannben, Sångensemblen Amanda) tittar in på lite slagverk och Mats Qwarfordt (Lolita Ray, Anna Döbling) plockar fram ett bluesmunspel. Alma Lindström och Oskar Persson förstärker kören, Christopher spelar på en såg och ingenting blir så mäktigt som när Erik Ask-Upmark (Svanevit, Evergrey) tittar in med sin säckpipa i den andäktiga avskedshymnen ”Ett sista glas” (”The Parting Glass”). Uti bôgda är man jämt i glada vänners lag.
Simon själv lämnade dock Lyrestads socken för många år sedan, först till Nordiska Visskolan i Kungälv och sedan vidare till Stockholm. Men även om jag ibland kan tycka att temat hade tjänat på en ännu bonnigare buskisvästgötska är det ingen tvekan om var han har sina rötter. Han lajvar inte sin lokalpatriotism. Istället sitter han likt Pogues, Flogging Molly och Sir Reg på behörigt avstånd i exil och berättar historien om trakten där han växte upp och lyckas rentav klämma in en Majornas 3dje Rote-doftande Steve Earle-översättning utan att bryta temat. Kanske är det allmänmänskligt okonstlade i den stundtals Dan Viktor-doftande tenoren en förutsättning för att mellan dängor som ”Skaraborg” (”Bonaparte Crossing the Alps”) och ”En hyllning till Pisse-Sven” (”An Ode to Charlie Mops”) också kunna skala bort det lekfulla hålligånget i allvarsamma ballader som ”Amerikabrevet” (”Paddy’s Lamentation”) och ”Ett sista glas” (”The Parting Glass”).
Med avstamp i samma brinnande intresse för Skaraborgs arbetarhistoria som i ”Balladen om Göta Kanal” från The Slättevalla Sessions-EPn (2018) är Irländska rötter det mest enhetliga Simon Swahnström någonsin gjort. Kanske saknar jag socialpornografiska personporträtt som ”Billy Boy” men istället skapas ett eget universum där vattnet som flyter mellan Vänern och Vättern till lika delar består av Guinness och Mariestads. Ja, jordens jävla medelpunkt är fucking Skaraborg!
[Kvickrot Records, 9 juni]
