My Morning Jacket – The Waterfall

Min sambo älskar My Morning Jacket. Att recensera Kentuckybandet är således belagt med viss oro; risken för turbulens kring frukostbordet är överhängande, och det vore tråkigt att bli utkastad på grund av en skivschism. Det ska dock sägas att My Morning Jackets fans är av den orubbliga sorten – de är strängt övertygade om Jim James storhet. Och denna övertygelse saknar jag emellanåt. Det råder emellertid ingen tvekan om att bandet kan sin rockkanon och många gånger visar de prov på både briljans och egensinne. 2012 års Circuital pendlade mellan det förväntade och det oväntade. Slutresultatet blev på många sätt perfektion.

Efter att ha lyssnat ett otal gånger på gruppens sjunde album The Waterfall står det klart att denna skiva är bäst i sina lugna stunder, mindre intressant i sina breda rockambitioner. Det är oklart om jag får medhåll av min sambo.

I stort är bandets nya skiva mer stillsam än nämnda föregångare, även om spår som ”Compound Fracture” och ”Big Decisions” vill klättra på FM-listan över vuxen radiorock. Det som förenar är dock viljan att vara gränslösa, majestätiska och storslagna. Och detta gäller de mest försiktiga folkballaderna till den mest bredbenta proggrocken. Kan med lätthet visualisera hur Jim James står på randen till Grand Canyon, blickar ut över det oändliga gapet, för att slutligen sjunga för hela Amerika. Alla rockjournalister faller i gråt.

Det är problematiskt att sätta fingret på My Morning Jackets musik. Är det folkrock? är det arenarock? Svaret är givetvis båda. Den stillsamma nostalgiballaden ”Only Memories Remains” bereder väg för gitarrövningarna som präglar ”Believe (Nobody Knows)”. Dessvärre bleknar rocken jämte de livsbejakande balladerna. På många sätt blir de mer utåtriktade spåren tomma på innehåll, det finns inget som fäster. Hoppas att min sambo håller med.