När The Rolling Stones släpper sitt första nya studioalbum på 7 år är förväntningarna stora. Nästintill enorma! De har varit aktiva sedan starten 1962 och många har nog funderat på varför de inte släppt något nytt sedan 2016 års coverskiva Blue & Lonesome.
Hackney Diamonds är ett bra album, men inte så pass bra som jag hoppades. De har under decennierna ändrat stil lite då och då, men senaste årtiondena har de varit trogna sin egen stil av rock n roll, med en stadig grund av blues. Bäst är de rockiga ”Whole Wide World” och ”Bite My Head Off”. På den senaste gästar Paul McCartney.
Sångaren Mick Jaggers röst är oförändrad. Bred, skränig och inte speciellt vacker, men det är ett trademark som sätter Rolling Stones på kartan. Bandet är i princip intakt sedan många år (Keith Richards och Ronnie Wood är tillsammans med Jagger det som är Stones) men det känns tomt att trummisen Charlie Watts inte är kvar, sedan han gick bort 2021.
Typiskt för Rolling Stones är att låtarna ofta är rakt på: inte massa komplicerade strukturer. Som det alltid varit. Det är enligt mig deras styrka och man vet vad man får. Men det är det just det som gör det lite tråkigt med denna sedan länge efterlängtade skiva: den låter mer eller mindre som Stones alltid gjort. Trots gäster som McCartney, Elton John och Lady Gaga, så är jag inte ”gaga” över den. Vissa bra spår, men inga jippie-rop. Jag har den gärna på i bakgrunden – den är bra, men ska jag välja en skiva att njuta av blir det nog något annat.
Har Rolling Stones fått blodad tand för att göra nya låtar nu, eller kan detta bli deras sista skiva? I så fall är det ingen dålig sorti, utan det man förväntar sig: Rolling Stones Rock N Roll!
[Promotone PV, 20 oktober 2023]
