Charlie Watts var undantaget som bekräftade rock n’ roll-mytens alla regler. Till att börja med var han den i Rolling Stones som verkade frisk nog att kunna passera hundrastrecket. Ändå blev han den första att dö av ålder och inte en heroinöverdos.
Många med mig skulle säga att Charlie Watts åldrades med värdighet. När hans bandkamrater har försökt lura döden genom att klättra i palmer eller gifta sig med fjortonåringar ägnade han sig istället sig åt att föda upp hästar. Mer än att vara med i världens största och stundtals bästa rockband såg han ut som någons morfar. Bredvid Keith Richards zebrakavajer och Mick Jaggers glansiga Ed Hardy-jackor framstod han som ovanligt vanlig i sina tweedkostymer och vindjackor.
Inte heller betedde sig Charlie Watts som om han var med i Rolling Stones. 1972 blev bandet inbjudna till The Playboy Mansion. Watts – gift sedan 1964 – spenderade hela vistelsen med att spela flipper. Att snorta kokain från en anorektisk kaninmage kunde ju lätt kränka äktenskapets löften om trohet.
Kort sagt: Charlie Watts spelade aldrig efter rockens regler. Han satte upp sina egna – vilket paradoxalt nog gjorde honom mest rock av dem alla.
Ändå är det såklart som trummis han gjorde störst nytta i Stones, bandet han spelade med i hisnande femtioåtta år. Visst, Mick Jagger är en ovanligt spänstig frontperson och Keith Richards har drömt sig till världens bästa gitarriff, men utan Charlie Watts hade även de framstått som mediokra.
Det brukar till exempel heta att alla i Rolling Stones vill vara Keith Richards – utom Keith Richards, som vill vara Charlie Watts. Säkert inte sant, men talande för vilken roll och status han hade i orkestern.
På senare år har det dessutom ryktats om att både Keith Richards och Ronnie Wood inte alltid spelar på konserterna. Istället står det anonyma imitatörer bakom scenen och frammanar riffen de lirar luftgitarr till. Såvitt jag vet innefattar ryktet inte Charlie Watts trumspel. Kanske för att det inte behövdes, kanske för att han inte går att imitera.
Nästa år skulle Rolling Stones ha fyllt sextio år som band. Jag skriver ”skulle”, för jag har svårt att tänka mig ett Stones utan Charlie Watts. Utan honom hade de aldrig kunnat fortsätta så länge som de mot alla odds har gjort. Titta bara på Havana Moon (2016), bandets senaste konsertfilm, och du inser snabbt vem av gubbarna som inte blivit för gammal och slö för att stå på scen, som med sitt driv och sin precision väger upp för de andras tillkortakommanden.
Jag bara hoppas att resten av bandet har självinsikt nog att inse det också.
