För tio år sedan slog det hänsynslösa garagerockbandet Mando Diao världen med häpnad genom att byta språk och dra ner på intensiteten för att likt Sven Ingvars tonsätta Gustaf Fröding och sjunga sig hela vägen in i gamla tanters hjärtans djup. Tio år senare är det dags för sångaren Björn Dixgård att ännu en gång bryta med bilden av sig själv. Den här gången med hjälp av Malmö Symfoniorkester i föreställningen Infruset – Själens Skrubbsår i de fina salongerna på Malmö Live.
Föreställningen bygger på Mando Diaos två svenskspråkiga album Infruset (2012) och I solnedgången (2020). Det första med tonsättningar av Gustaf Frödings dikter. Det andra med dikter av Karin Boye, Nils Ferlin, ännu mera Fröding samt Björns föräldrar Hans Dixgård och Malin Holmlin. Två album som på många sätt skiljer sig väldigt mycket från det Mando Diao vanligtvis brukar göra men som istället utgör ett eget universum.
När Malmö Symfoniorkester, under ledning av Daniela Musca, klär låtarna i en varm symfonisk skrud kliver det hela ytterligare några steg från det som vanligtvis är Björn Dixgård. Smäktande stråkar, dramatiskt blås och bombastiska pukor och Frödings ”Säv, säv susa” sjungs rentav i Johan Sibelius originaltonsättning. Inga elektriska gitarrer men åtminstone en akustisk sådan i de två titelspåren ”Infruset” och ”Själens skrubbsår”. I övrigt är det bara Björns karakteristiskt raspiga och själfulla tordönsstämma som får det hela att stanna kvar i rock’n’rollen. En språngbräda mellan finkulturellt snobberi och skitig arbetarkultur.
Men det är inte bara Björn Dixgård tillsammans med Malmö Symfoniorkester som det är på albumet som släppts i anknytning till föreställningen. Carolinae Damkör dyker upp mellan varven och har förstärkts med basar och tenorer i några dramatiska körverk. Och med jämna mellanrum delas leadsången även av schlagerdrottningen Arja Saijonmaa med sin kärva finlandssvenska och Idol-finalisten Jacqline Moss med sin klart porlande sopran. Störst intryck gör ändå den trettonåriga Milton Felländer (Talang, Matilda the Musical, Skönheten & Odjuret, mm) som trots att han inte ens kommit i målbrottet sjunger skiten ur vem som helst med sin varma och rena goss-mezzosopran och en utstrålning som når ända till de bakre bänkraderna.
Intrycken avlöser varandra. Nycirkusartisten Ida Frost hänger i linor över publiken. Ljuset blir en del av scenografin. Och mitt i alltihopa sjunger Arja Mikis Theodorakis både på grekiska och Lars Forsells svenska översättning. Dans, dramatik och musik om vartannat. Regissören Moqi Simon Trolin har satt ihop det hela till en minutiöst planerad föreställning. Tyvärr på bekostnad av den levande spontanitet som livemusik ofta bygger på. Istället känns det som att det blir viktigare att följa manus än att uttrycka sig själv. Något som kanske känts mer motiverat ifall föreställningen följt en sammanhängande berättelse. Frågan är om de själva vet vad de egentligen vill med det hela.
I första halvan av andra akten brinner det plötsligt till lite extra. Till det inledande instrumentalstycket ”Världssamvetet” (skrivet av Calle Rasmusson) visas projektioner av atombomber och andra krigsscener till olycksbådande stråkar och bombastiska marschpukor. Till ett hjärtskärande kluster går scenen över till hur Milton ligger på sin dödsbädd med de andra vid scenkanten. En gripande scen om barnadöd och krig och elände med en tydlig och riktad berättelse.
Infruset – Själens skrubbsår är helt enkelt en varierad föreställning där de många intrycken avlöser varandra. Ofta kan det kännas både rörigt och för hårt uppstyrt men den stora behållningen ligger i att få höra klassiker som ”En sångarsaga” och ”Strövtåg i Hembygden” i helt nya dräkter. Och när jag går ut i foajén för att spana in Gustaf Elias fotoutställning om Mando Diao lovar jag mig själv att hålla ett extra öga på vad Milton Felländer gör hädanefter.
