I början av 80-talet var australiensiska Dead Can Dance en rätt så ordinär, mörk postpunk-akt. De utmärktes av sångerskan Lisa Gerrards säregna stil, i övrigt hade musiken mycket gemensamt med samtida The Cure och 4AD-polarna Clan of Xymox. Men Dead Can Dance tröttnade väldigt snabbt på popmusikens begränsningar och gav sig istället ut på en upptäcksfärd – som varade ända till 1998 då paret först gick skilda vägar. Under den tiden reste Lisa Gerrard och Brendan Perry omkring i tid och rum och plockade åt sig av allt de kunde hitta från medeltida, gregorianska sånger till afrikansk polyrytmik.
Häromåret gjorde de comeback med den mycket fina Anastasis som tar vid där Dead Can Dance lade ner stafettpinnarna i slutet av 90-talet. De gör precis lika vacker, storslagen och säregen musik idag – och det är fortfarande lika svårt att kategorisera dem utan att använda det trötta begreppet ”världsmusik”.
I dagarna kom liveskivan In Concert som är inspelad under turnén som påbörjades förra året. Med nya låtar som ”Children Of The Sun” och ”Opium” jämte gamla klassiker som ”The Host of Seraphim” och ”The Ubiquitous Mr Lovegrove” är det precis så fint och stämningsfullt som vi kan räkna med att det blir när de i sommar ger en mycket efterlängtad, Skandinavien-exklusiv spelning på Roskildefestivalen. Lyssna:
