Under veckoslutet har Malmö Folk Festival genomförts med många intressanta namn inom olika spektra av det breda begreppet folk- och världsmusik, utspridda över Malmös scener. Det har inte bara varit konserter utan även, till exempel, ett seminarium om Svenska nationella minoriteters musik som genomfördes på Musikhögskolan. Mycket spännande att ta del av, hoppas att det blir ett återkommande event.
Festivalens största bokning utgjordes av den världsberömda bosniska kompositören Goran Bregović som tillsammans med sin Wedding and Funeral Orchestra samt 8 sångare gästade Malmö Live och Malmö symfoniorkester (i fortsättningen kallad MSO) både torsdag och fredag. Båda spelningarna var slutsålda.
Goran Bregović är född i Sarajevo, huvudstad i Bosnien Hercegovina. Han är kanske allra mest känd för det otroliga soundtracket till landsmannen Emir Kusturicas film Zigenarnas tid (1988) men han har skrivit väldigt mycket annan fin musik, både filmsoundtracks och annat. Ofta har ljudbilden kretsat kring ett mindre men ljudligt brassband, slagverkare och sång men han har med åren komponerat och arrangerat även för större sättningar.
Jag såg en konsert med Goran Bregović på det gamla konserthuset i Malmö 2008. Mina minnen från den spelningen är att det var hög partyfaktor, känslan av att man befann sig på en bosnisk bröllopsfest var påtaglig. Och åtminstone halva publiken bestod av folk från forna Jugoslavien. Det var egentligen superhäftigt, men jag kände mig aningen alienerad. Jag gick ju bara dit för att höra musik. För de flesta andra var det något mycket större.
När jag denna kväll gick in på Malmö Live med vetskapen att det var slutsålt hade jag förväntat mig något liknande. Men publiken såg inte alls ut att vara på väg till en bosnisk fest, utan känslan var att man lockat Malmö Lives vanliga, av klassisk musik intresserade, publik.
Detta är inte så konstigt. Goran Bregović har rört sig mer och mer åt det symfoniska hållet i sina senare produktioner. Det var också uttalat att konserten skulle kretsa kring hans album Three Letters From Sarajevo, som i mångt och mycket är klippt och skuren för en symfoniorkester.
MSO är på scenen redan när det börjar tillsammans med kvällens dirigent Hans Ek. Inte förrän efter tio minuter bjuds vi på brass när hela Wedding and Funeral Orchestra kommer in bakvägen, går genom publiken och framåt mot scenen. Det tar dem en hel låt att ta sig upp på scenen och strax efter kommer Goran Bregović själv in från sidan, i vit kostym som kontrast till den ungefär 70-hövdade orkesterns enhetligt svarta klädsel. Det inte bara låter bra, det är skitsnyggt!
Första halvan av konserten är egentligen en klassisk konsert med vissa kortare sekvenser där Balkan-brasset tar över. Det låter mestadels kanonbra, men jag kan tycka att i delar så är det 100% orkester och så blir det i andra delar 100% brass. De hittar inte varandra helt hela tiden även om musiken som spelas är formidabel.
Goran Bregović må vara bosnier, men i tanken är han internationell och sekulär. Titeln Three Letters From Sarajevo byggs till stor del upp av tre stycken som heter ”Christian Letter”, ”Muslim Letter” och ”Jewish Letter”. Därför har han också med sig, både på skiva och nu live, tre soloviolinister med olika religiösa bakgrunder att spela dessa. Mirjana Nesković från Serbien, Zied Zouari från Tunisien och Gershon Leizerson från Israel visar att musikens förenande kraft är större än religionernas splittrande. Och de bjuder alla på mäktiga soloprestationer.
”Ederlezi” heter det bärande spåret från soundtracket till Zigenarnas tid. Kanske den vackraste komposition som någonsin har skrivits. Överhuvudtaget. Jag har ägnat veckor åt att visualisera hur den skulle låta i ett ultimat drömarrangemang med full symfoniorkester. De bulgariska sångerskorna (som ser ut som leksaksdockor i sina folkdräkter) ska inleda, sen kommer brasset och några korta ögonblick av slagverksperfektion innan MSO går all in och alla kompletterar varandra till slut.
Låten börjar, och…och…och, det blir precis så. De spelar mitt drömarrangemang av ”Ederlezi”! Jag sitter i min stol och förvandlas till en liten våt trasa. När MSO trycker till så brister tårkanalerna fullständigt. Det är bland det vackraste jag hört i hela mitt liv.
”Ederlezi” blir också en slags brygga från den mer symfoniska delen av konserten till ett slags utdraget extranummer där Goran Bregović själv blir huvudperson. Fram tills hit har han inte hörts mycket, förutom i några korta mellansnack, han har mer haft rollen av att här sitter han som komponerat allt detta. Men nu tar han över och skojar med publiken, leder allsång och visar att han även är en fullt duglig gitarrist.
Det blir åtminstone en halvtimme till. Vi får bland annat höra ett överväldigande orkesterarrangemang av den antifascistiska hymnen ”Bella Ciao” och såklart den stora publikfavoriten ”Kalashnikov” som till slut gör att publiken inte längre vill sitta ner utan mangrant reser sig för att hoppa och applådera. Och en avslutning med alla tre soloviolinisterna samtidigt då de spelar en låt från Goran Bregovićs kommande album.
Alla invändningar jag eventuellt verkar ha uttryckt är marginella. Goran Bregović, Wedding and Funeral Orchestra + Singers och Malmö symfoniorkester bjöd på drygt två timmar av vacker, dynamisk och tänkvärd musikalisk briljans. I stunder var det exceptionellt. En konsert som jag kommer bära med mig i hjärtat länge.
