Gustaf & Viktor Norén – Hymns To The Rising Sun

Att kalla Norén-bröderna för debutanter vore en underdrift. Det är mycket som har hänt sedan deras respektive karriärer peakade under tiden som indierock-älskningar i Sugarplum Fairy och Mando Diao. Båda har sedan dess försökt att leta sig fram i olika artistkonstellationer, såsom Viktors egna Viktor & The Blood och State of Sound. När brödraduon helt plötsligt bestämmer sig för att återkomma med ett gemensamt projekt blir resultatet inget mer än ett stort frågetecken.

Att skivan har gjorts i vad som verkar vara ett kraftigt nostalgianfall råder det ingen tvekan om. Faktum är att största delen av produktionen skriker mitten av 00-talet, euroschlagers och klichéartade popmotiv. Det hörs tydligt redan i den inledande ”Let Me In”, en halvsliskig ballad innehållande en salig blandning av stråkar, syntinslag och märkliga röstpålägg som i sina bästa stunder påminner om diverse Idol-framträdanden anno förrförra decenniet.

Ju mer man fördjupar sig i skivan, desto mer vilse går man i ett hopkok av olika musikaliska uttryck som staplas på varandra utan något vidare sammanhang. Här finns plats både för Avicii-doftande ”Walk With You” och dansanta ”Let Me Love Again” som med sin rytmiskt pulserande ljudbild blir så nära eurodisco duon kan komma.

Det enda som faktiskt räddar skivan händer när tempot sänks ner och mer avslappnade toner träffar den mjuka sången i en sorts halvakustisk vispop i ”Two Roads”. Tack vare sin enkelhet medför spåret lite charm till ett verk som annars balanserar på gränsen till att bli parodiskt.

Hursomhelst, det finns något i hela konceptet som gör det svårt att ta bröderna på allvar. De kärleksfulla texterna och ”baby”-pålägg insvepta i halvt-dansband-halvt-electropoppiga melodier blir istället lätt skrattretande när de trampas på underlag av stråkar och trumpet, som till exempel i avslutande ”World Gone Blind”.

Till slut verkar det som om idén om att göra en pampig comeback har tagit över själva framställningen. På köpet fick man en pinsam plump till ett album som i princip inte säger någonting.

Enligt pressmeddelandet gick arbetet med skivan ”så självklart, så naturligt, så otvunget”. Frågan är om det egentligen var så behövligt.

[RMV Grammofon, 9 oktober]

3