Det är en massiv ljudbild som når öronen på bandets nya ep Orcadian Obsidian (en mycket vacker titel). En annan benämning kan tänkas vara “påläggsfest” som bandet själva beskriver det. Olika ljudmattor vävs in i varandra och till slut bildas en ganska maffig känsla med både värme och en karghet. Bandet består av Calle Thoor och Oskar Karlström som spelat in detta alster i Malmö, Göteborg och på Öland (där undertecknad bor – mig veterligen inte inspelad hos mig).
Enligt en beskrivning så tar den inledande låten “The Poetry of Dead Branches” oss ut till just de öländska vidderna. Möjligen kan det anas i kargheten jag nämnde tidigare, de kanske har vandrat runt på Alvaret en blåsig dag med iskallt regn som piskar i ansiktet och hindrar dem att blicka uppåt. Det är just den här låten som kan tänkas attrahera lyssnare mest tror jag och avgjort den låt som minst påminner om dessa vidder.
Överlag så finns det vissa likheter med Sigur Rós, jag tänker mest på det atmosfäriska, det storslagna och det bitvis monotona. Jag anar också vissa spår av Jean Michel Jarre i den sista låten och den som jag uppskattar mest, ”Saarema part 2”. Den innehåller elektroniska och minimalistiska drag samtidigt med en väldigt maffig ljudbild. I det hela är skivan tämligen kontemplativ och nästan hypnotisk i vissa avseenden. Är du exempelvis fan av nyss nämnt isländsk band eller av shoegaze så kan det här vara din kopp. För mig är det en helt ny bekantskap även om jag hört namnet florera i flödena som man har för mycket av. Jag tycker den är väldigt välgjord och erbjuder överraskningar, men jag tappar dock inte all sans och redighet när jag har lyssnat på den på just de öländska vidderna. Gåshuden uteblir för mig.
[VÅRØ, 11 november]
