Det börjar kännas som en årlig tradition att Håkan Hellström spelar på Ullevi och inför det släpper en singel som är klippt och skuren för att framföras just där. Den kan heta ”Din tid kommer” eller ”Tillsammans i mörker” eller, som nu, ”Jag vill bara va med dej”.
I verkligheten har det alltså bara hänt tre gånger och ”Tillsammans i mörker” fick aldrig spelas på Ullevi 2020, men ändå.
Efter form- och textexperimenten på Rampljus (2020) framstår ”Jag vill bara va med dej” som ett uppriktigt försök att bara skriva en så bra låt som möjligt. Och hur mycket jag än uppskattade all-over-the-place-faktorn på Rampljus så känns det nästan befriande med en enkel popdänga, helt utan krusiduller.
På Rampljus framstod Håkan Hellström som en manisk rockhippie med en farlig dragning till tjejer med pistoler under kudden. På pressbilderna hade han stora skjortor och skrynklig hatt à la Snusmumriken. Nu sitter han istället halvnaken med dyra smycken och scarf runt halsen. Och den glansiga låten är skriven och producerad med hitmakarna Noonie Bao och Linus Wiklund. Det är polerat, tillrättalagt, 80-tal och väldigt, väldigt snyggt. I positiv bemärkelse.
Men. Det finns ett inneboende problem i att Håkan Hellström vet exakt vad hans fans vill sjunga. Som Håkan Steen påpekade i Aftonbladet är det ”inte svårt att se framför sig hur fansen längst fram på konserterna i augusti med tårade ögon skriker refrängraderna ’vad gjorde mina andetag innan dom lät dej take my breath away’ som gällde det livet”. För så är det ju, och det vet Håkan. Vilket blir på bekostnad av autenticiteten, som ju brukar lyftas som ett särskilt viktigt element i popmusik.
Jag må ha förkastat det mesta Håkan Hellström har gjort de senaste tio åren. Varken Det kommer aldrig va över för mig (2013), 1974 (2016), Du gamla du fria (2016) eller Illusioner (2018) var några höjdare i min bok. Men smaken är som baken och alla tycker olika. Mer konkret känns det – enstaka stunder på Rampljus undantaget – som evigheter sedan vi fick veta något om Håkan Hellströms verkliga känslor och tankar. Som om han, för att parafrasera Peter Birro, skrev med sitt hjärteblod. Det måste inte för den delen vara självbiografiskt, tvärtom föredrar jag hans fiktiva ådra, men jag saknar tiden då allt som kom ur hans händer inte gick igenom ett vad-kommer-funka-på-Ullevi-?-filter.
Med det sagt är ”Jag vill bara va med dej” en fin och sommarskimrande popsingel som varken är det bästa eller sämsta Håkan Hellström gjort på senare år. Frågan är snarare om den alls är relevant, ens för Håkan själv.
