Way Out West – dag 3: En riktigt göteborgsk avslutning

Håkan Hellström – Foto: Wai Kei Fung

Finaldagen på Way Out West blev en riktigt göteborgsk avslutning, både i artist- och väderväg. Tillsammans med Håkan Hellströms spelning i Slottskogen förärades även Örgrytes egen Jonas Lundqvist och stadens just nu starkast lysande indieband Terra med avslutande tider på respektive scener.

Lördagen startar med Åke Falk, Broder John och José González på varsina håll. Cherrie är först med att inta en av de stora scenerna. Hon påbjuder, tillsammans med sitt band, bastung r&b och radiopop. Händerna vaggar i luften och spåbubblor sprids för vinden under hennes stillsamma lunchgig. Det är först när Cleo kommer in som festivalpulsen höjs. Den jordnära rapparen bär festivalens i särklass längsta hår och dagens coolaste klädväl i form av en uppkavlad t-shirt från AOR-bandet Totos skandinaviska 2012-turné.

Cleo – Foto: Wai Kei Fung

Nästan hela Random Bastards-gänget återfinns på scenen när hon kör igenom material från förra årets succéalbum Missaoui. Det kreativa kollektivet Random Bastards grundades i Umeå för över 20 år sedan och har sedan dess ägnat sig åt snow- och skateboardproduktioner, film, musik och försäljning av merchandise. De har tillsammans givit ut över 200 releaser och flera artister har fått nationellt framgång, inte minst genom Broder Johns medvetna rap i 2016 års Cool och Frickys braksuccé Aqua Aura. Nu är det Mirjam Nathalie Missaoui som lyser starkast, något hon gärna gör i sällskap av vännerna från UÅ.

Tidigare under festivalen har arrangören meddelat att dragplåster som The Blessed Madonna och den tidigare The Smiths-gitarristen Johnny Marr behövt ställa in. Med kort varsel löser de ersättare där det psykedeliska rockbandet Dungen tar festivalens största scen i Marrs ställe. De blir tillsammans med den amerikanska artisten Kelela dagens besvikelser, de är båda rätt artister men på fel scen. Kelelas klubbiga r&b gör sig inte alls rättvisa på en kvav och grådisig eftermiddag där dessutom scenen till mesta del består av övertäckt rekvisita för nästkommande band. Dungen å andra sidan, som spelade på Pustervik under torsdagsnatten, lider av vad som verkar vara en bristande soundcheck när de öppnar med ett knappt tio minuter instrumentalt jam som lämnar mer att önska.

Viagra Boys – Foto: Wai Kei Fung

Det blir extremt svettigt när Sveriges bästa pojkband Viagra Boys framför en timmes medryckande postpunk. Sångaren Sebastian Murphy kallar Göteborg för landets näst sämsta stad och dissar hemorten Stockholm till åskådarnas förtjusning.

Murphy tappar ibland bort sig i mellansnacket men gör en habil sånginsats. Han ser för det mesta genuint glad ut vilket smittar av sig. Konserten är i vanlig Viagra Boys-ordning kaotisk med med en tydlig takt, bandet har mycket att tacka för den trygga instrumentala förankringen som finns hos vassa basisten Henrik ”Benke” Höckert och den tighta trumslagaren Tor Sjödén.

Under dagen fylls även området med den dansvänliga musiken från Stuzzis ”Le Fruit Disco”, Los Bitchos medryckande surf-exotica och Snail Mails skräniga singer/songwriter-indie. Innan det är dags för finalen spelas det kompetent Bruce Springsteen-rock från North Shields-födda britten Sam Fender och tårframkallande stämsång från supergruppen Boygenius. De sistnämnda består av indierockartisterna och tillika 90-talisterna Lucy Dacus, Phoebe Bridgers och Julien Baker. Det är under den amerikanska trions spelning som regnet blir rejält påtagligt, något som inte avtar förrän sent på natten.

Boygenius – Foto: Wai Kei Fung

Redan under andra halvan av setet börjar folk vända sig mot Flamingoscenen där Håkan Hellström lockar en rekordpublik på vad som rapporterats vara 40 000. Besökare återvänder nu efter att de varit hemma för att byta om för regnovädret. De väller in människor vid Slottskogens ingång som har börjat lukta av lera, sopor och avföring.

Samtidigt som Hellström stänger årets upplaga får Gävlebandet Solen en fin relation med sin galonklädda publik på Lisebergspolketten. Tillsammans med Jonas Lundqvist och Pusterviks-avslutande Terra jobbar de var och en in några av festivalens finaste stunder.

I vanlig ordning lyckas Way Out West sätta ihop ett stilblandande schema som ändå håller en röd tråd i kvalitet, till skillnad från den turnerande kollegan Lollapalooza som känns både tunn och riktningslös i jämförelse. Dock är festivalens återkommande problem den massiva greenwashingen som pågår under hela långhelgen. Kommersialiseringen och den ofta direkt kontraproduktiva ”miljömedvetenheten” är något som borde adresseras tydligare till nästa är, både från det journalistiska skrået och från arrangören.