Hur många debutalbum det släpps varje år har jag ingen aning om, men det är många. Bara i Sverige handlar det sannolikt om ett fyrsiffrigt antal.
En stor del av debutanterna hamnar i klorna på folk vars enda mål är profit. Andra överlämnar det kreativa åt någon annan och försvinner i floden av likformighet.
Sedan finns ett fåtal som både sticker ut från mängden och har full kontroll från idé till produktion. Som vägrar följa givna mallar och kör sitt eget race.
Rebecca Bergcrantz är en sådan.
Under namnet Raindear har hon redan släppt en ep och ett par singlar, som alla hintat åt något annorlunda, något minnesvärt. Med fullängdsdebuten Embers förstärks den bilden.
På ytan är materialet avancerat, genomtänkt och varierat. Gräver man djupare hittas finurliga vändningar och pålägg som ger låtarna det där lilla extra – inget tycks gjort av en slump.
Genremässigt är det svårbestämt. Grunden är pop, men det är i det här fallet en för begränsande stämpel. Bergcrantz navigerar från etnojazz via lennonska vibbar, österländska melodier och sakrala körer till tung electronica och tillbaka utan minsta tvekan i rösten.
De absoluta höjdpunkterna är bryggan i ”Prison Bed”, bångstyriga ”Party’s Over”, den prickfria sången i ”I’m the Ice”, fullpoängsrefrängen i ”Museum” och slingan i avslutande ”Running Out of Youth” som är to die for.
Rebecca Bergcrantz besitter unika talanger både som sångerska och som musikskapare, och hon vet hur hon ska använda dessa; Embers är en egensinnig, modig och stark debut med många element, mycket känsla och stor konstnärsprägel.
Det är också ett av vårens bästa släpp.
[Vanguard Music Boulevard, 22 april]
