Anna hade en vän med en bil så vi drog från skolavslutningarna i Malmö mot Helsingborg för att se Håkan Hellströms turnépremiär på Sofiero Slott. Plötsligt öppnade sig himlen, regnet vräkte ner och åskan mullrade så pass att hennes syster fegade ur. Typiskt skolavslutningsväder helt enkelt.
Väl framme i Helsingborg är solskenet tillbaka. En midsommarnattsdröm fylld av förhoppningar och regnbågar. Det som förut var tragiskt har plötsligt blivit magiskt. I diket sitter sagofigurer och åskan som drog förbi förut var nog inget annat än Håkans otämjda cirkuskaravan. All uppdämd energi som samlats under de år som förflutit sedan de senast gav sig ut på vägarna måste ta vägen någonstans. Utöver försommarens genrep i Barcelona är det sex år sedan de lämnade Göteborg sist. Den här gången är det på riktigt. Explodera Bateria!
Precis som allt började i Broder Daniel och Honey Is Cool startar kvällen med att Håkan sätter sig bakom trummorna medan bandet kommer in en i sänder i den ”A Whiter Shade Of Pale”-doftande souldryparballaden ”Jag är en wild story”. En kringresande gycklargrupp bestående av narrar, trollkarlar och romantiska Wienklassicister. En brokig skara musiker som förvandlar de omedelbara popdängorna till färgrika euforiska soulstänkare fyllda av karibiska, latinska och afrikanska rytmer. Nationalteatern tittar in i ”Zigenarliv Dreamin” och ”2 steg från Paradise”. Katrina & the Waves-pastischen ”Kom igen, Lena” drar paralleller till Cornelis Vreeswijks ”Hommage (Visa till Veronica) medan Fem myror är fler än fyra elefanter visas på storbildsskärmen. Och i ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” får vi besök av både Foreigner och Jules Sylvain.
Den nyansrika grunden utgörs av gitarristerna Mattias Hellberg (Hederos & Hellberg, Nationalteatern m.m.) och Simon Ljungman (Augustifamiljen, SeLest, Strandvägen), klaviaturisten David ”Beethoven” Nyström (Ulf Lundell, Lars Winnerbäck, Mikael Wiehe), basisten Oscar Wallblom (Augustifamiljen, Hästpojken), slagverkaren Finn Björnulfsson (Timbuktu, Miriam Aïda, Timo Räisänen) och trummisen Lars-Erik ”Labbe” Grimelund (Augustifamiljen, Incka, Whipped Cream). I den själfulla körsektionen står LaGaylia Frazier (Thåström, Robert Wells, Talang), Ingela Olsson (Markus Enochson, Lutricia McNeal, Rednex) och Kerstin Ryhed (The Real Group, Rednex, Anders Lundin). Ovanpå allt ligger den hetlevrade blåssektionen med Tobias ”Merlin” Wiklund (Storälven, Stefan Sundström, Fire! Orchestra) och Annika Granlund (Magnus Uggla, Tommy Körberg, Allsång på Skansen) på trumpet samt multiinstrumentalisten Nils Berg (Iiris Viljanen, Tomas Andersson Wij, Annika Norlin) på tenorsax, tvärflöjt, basklarinett, synth och fiol.
”Välkomna till en kväll ni kommer glömma i resten av era liv!” ropar Håkan och ger prov på motsatsen. En karismatisk cirkusdirektör som dompterar sin publik med passionerade brandtal, explosiv intensitet och en glödande scennärvaro som får var och en i den tiotusenhövdade skaran att känna sig personligt utvald. Han käppdansar ut på catwalken, bönfaller på sina bara knän, jonglerar med hatten, klättrar upp på högtalarna, häller käften full av cava, kindpussar roddarna och låter mikrofonen vandra ut i publiken. Han berättar om de tonsatta redovisningarna med arton verser på rim, hans enda fasta arbete på Pååls bagerier och hävdar att riktig kärlek är den vackraste av frustrationer. Han plockar upp en elgitarr, drar några munspelssolon och får publiken att stämma upp i hämningslös allsång i precis varenda låt. Publiken är i extas och innan Håkan knappt hunnit sjunga ordet ”Du” i förlorarfanfaren ”Nu kan du få mig så lätt” möts han av ett öronbedövande jubel som tvingar honom att ta några djupa andetag innan han kan fortsätta upp på taket.
LaGaylias souldrypande stämmor är en central del av showen. Finn rappar några rader i ”Den här gången är det på riktigt”. Annika plockar fram ett eufonium. Mattias spelar lite munspel. Finn tar fram ett klockspel. När LaGaylia förvandlar ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” till en hjärtskärande soulduett fylld av smärta, desperation och åtrå knottrar sig skinnet längs mina armar. Det är egentligen bara ”Du” från senaste albumet Poetiska försök (2023) som aldrig riktigt lyfter. Trots Nils alla musikaliska experiment är det fortfarande en Robin Stjernberg-doftande Aviccii-country. Utan banjo den här gången.
Den plockas fram först mot slutet i den hippiehögtidliga fredshymnen ”Lovsång”. Håkan spelar banjo medan bandet sjunger samstämt kollektivt om den eviga tron på peace, love and understanding i all evighet. Som lägligt vid en skolavslutning landar den i tonerna av ”Den blomstertid nu kommer” för att sedan övergå i ”Valborg”. En låt som när den sjungs på skolavslutningar orsakar ramaskri blir den här gången ett högtidligt postludium fyllt av dova pukor, cembalo och eufonium. Publikhavet tänds av andäktiga mobillampor. Tjejen bakom mig viftar med sin GAIS-halsduk, Håkan slänger ut sin i publiken och ropar ”Nu börjar sommaren!”.
Han dröjer sig kvar en liten stund. Kastar ut rosor i publiken, småpratar en liten stund och försöker blåsa en trumpetfanfar. Det har gått tjugotre år sedan det enastående debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000). Sedan dess har en del av det han gjort på skiva till stor del mest känts som patetiska försök. Annat är det när han ställer sig på en scen. Det är då det blir uppenbart varför Håkan Hellström är en av landets mest framstående artister. Alla drömmar är uppfyllda.
