På fredag har albumdebuterade Filiph Englund releasefest på Pustervik i Göteborg och den uppmärksamme har noterat att HYMN stått för premiärerna av singlarna ”I Ain’t Done” och ”Crawl Back”. Två utmärkta exempel på 70-talsdoftande countrysoul. HYMNs Daniel Andersson passade på att ställa några frågor.
Berätta om dig själv. Vem är Filiph Englund?
– Jag är en musiker, låtskrivare och sångare. Uppväxt i Borås och har även bott flera år i Malmö, men bor i Göteborg sedan ungefär fem år tillbaks. Jag har spelat gitarr i många olika sammanhang, nu senast på turnéer med Hannah Aldridge (Nashville), Göteborgsbandet Folks och även Charlie Hörnlund som nyligen släppt sitt debutalbum. Släpper mitt eget debutalbum nu på fredag i samband med releasekonsert på Pustervik.
”Sedan dess har jag spelat i princip varje dag och kan fortfarande inte hålla mig borta mer än någon enstaka dag”
Hur länge har du sysslat med musik?
– Så länge jag kan minnas! Jag började spela trummor i kulturskolan när jag var ungefär 10 år gammal. Något år senare så upptäckte jag gitarren och fick då ta med den till mina trumlektioner och började jamma med min trumlärare istället. Sedan dess har jag spelat i princip varje dag och kan fortfarande inte hålla mig borta mer än någon enstaka dag.
Du har släppt tre 70-talsdoftande countrysoul-singlar. Hur kommer det sig att du fastnade för denna genre?
– Det har inte varit något direkt medvetet val, utan det har kommit fram ganska organiskt då det binder samman mina influenser på ett bra sätt.
– Jag har mina rötter i bluesen och fastnade för bluessångare som Robert Johnson, Howlin’ Wolf och Brownie McGhee när jag bodde ett år i USA. På senare år jag dragit mig mer åt country/americana och det hörs nog mycket i mina låtar. Har även de senaste åren även snöat mig in på countrygitarr med influenser som Jerry Reed, Brent Mason och Brad Paisley. Där finns väldigt mycket inspiration att hämta och när man blandar det med bluesrock låtar så blir det magiskt!
Ditt debutalbum släpps den 11 mars. Är singlarna talande för skivan i stort?
– Ja, de ramar in albumet ganska bra. Har även med två akustiska låtar som drar mer åt countryblues hållet.
Samma dag är det releasespelning på Pustervik. En minst sagt passande lokal med tanke på din musikaliska inrikting. Vad har du för relation till Pustervik?
– I tonåren var drömmen alltid att spela på Pustervik, då det enligt mig är det absolut bästa stället i stan och även där jag har sett många av mina favoritband. Jag har lirat på Pustervik ett par gånger förut i andra sammanhang, men är riktigt stolt och taggad att nu spela där i eget namn och med låtar jag verkligen lagt mitt hjärta och själ i. Dessutom med ett band bestående av mina favoritmusiker, handplockade från olika band.
Du delar scen med Sean Thompson’s Weird Ears, som drar mer åt Kalifornien och 70-talets folkrock än swamprock. bakgrunden är dock densamma – den amerikanska landsbygden. Har det varit svårt att hitta rätt känsla med tanke på din egen bakgrund i Sverige.
– Jag tycker man får liknande känsla när man åker ut längs en riksväg genom öppna landskap här i Sverige också. När jag började skissa på några av låtarna så bodde jag dessutom i Skurup utanför Malmö en period, vilket verkligen är ute på landet och det gav nog lite extra av den feelingen.
Har du något bra svar på varför country och americana är så populärt i Sverige?
– Det känns som att allt sånt går i cirklar, vad som är ”inne” och inte. Men det känns gött att för första gången gilla och spela den genren som är populär just nu, för så brukar inte vara fallet.
”Det är även enda musiken min ett år gamla dotter Ophelia kan somna till i bilen, det säger ju en hel del”
Nämn tre favoritartister och varför dessa betytt extra mycket.
– Mel McDaniel – En liten doldis som jag upptäckte tack vare Charlie Hörnlund, som jag nämnde ovan. Tredje till femte plattan är riktiga låtskatter och Mel har en helt perfekt countryröst. Har gått på repeat senaste året. Det är även den enda musiken min ett år gamla dotter Ophelia kan somna till i bilen, det säger ju en hel del.
– The Allman Brothers Band – Storfavoriter sedan länge. Bra låtar, grymma gitarrer.
– Little Feat – Det finns nog inga som har så gött häng som Little Feat och Lowell George på sång och gitarr har en fantastisk sångröst. ”Two Trains” är en favorit.
Vad händer i vår?
– Det finns en hel del planer, men inget officiellt. Fokus ligger just nu på releasegiget på fredag!
