November är i regel en fantastisk konsertmånad och i år är inget undantag. Det går att se fantastiska musiker nästan varje kväll i Göteborg och det är säkert likadant i flera andra större städer i Skandinavien.
Min vecka inleddes med att Vieux Farka Touré spelade på Pustervik. Det var en riktig drömbokning! Han kommer från Mali och har samarbetat med till exempel Dave Matthews och Julia Easterlin och i fjol släpptes albumet Ali tillsammans med Khruangbin. Men trots denna gedigna meritlista är Vieux Farka Touré nog mest känd som son till legendaren Ali Farka Touré.
Klockan närmade sig kvart över åtta när de tre musikerna gick på scen till tonerna av publikens applåder. Det var härlig stämning i rummet och publiken gungade snabbt i takt till den lågmälda akustiska gitarrinledningen och lite försiktiga rytmsektionen. Jag landade snabbt på Pusterviks golv efter en lång dag och tonerna fångade mig enkelt.
Den akustiska gitarren byttes ut mot en elgitarr efter ett tag och calabash byttes mot ett trumset. Basen var kvar men ljudbilden blev snabbt större, rytmerna ännu mer gungande och allt fler dansade på golvet. Det lät strålande, vilken gitarrist!
Trion bjöd oss på långa instrumentalpartier, härliga temposkiftningar och det var stundtals helt omöjligt att stå stilla. Det är något särskilt fint med musik från Västafrika och mina tankar svävade stundtals bort till vackra minnen från resor till Senegal. Jag såg bara leende människor runt omkring mig på Pustervik och det var en underbar stund. Det går samtidigt att förstå invändningar som att ljudbilden blev lite enformig över tiden hur bra gitarrist Vieux Farka Touré än är. För min del upplevde jag det som alldeles lagom när klockan närmade sig tio och konserten tog slut.
Musikerna lämnade scenen och publiken jublade. Deras Europaturné går vidare till Skottland och England och jag begav mig hemåt. Månen lyste halv över Göteborg och stjärnorna glittrade. Den taktfasta virveltrumman och de svävande gitarrtonerna hade etsat sig fast i mig när jag promenerade ut i Göteborgskvällen och jag kunde verkligen inte sluta le.
