Jag älskar att få musiktips. Någon berättar om en artist eller låt som hen gillar och man går vidare med den nya vetskapen och förväntningar. Ibland missar det helt medan det andra gånger träffar perfekt. Under en lunch i förra veckan pratade vi om konserter på Pustervik och jag upplever det ofta som att jag har koll på konserterna där, men vid två lunchtillfällen i rad har jag fått tips om konserter på Pustervik under oktober där jag inte har känt till artisten och som verkligen berikat mitt musiklyssnande. Jag insåg snabbt att jag har mycket sämre koll än jag ibland inbillar mig att jag har.
Det var en lite kulen måndagskväll när jag promenerade utmed Första Långgatan i Göteborg och Dougie Poole skulle snart stå på Pusterviks scen. För några dagar sedan hade jag inte hört talas om honom, men hans låt ”Los Angeles” blev snabbt en favorit i förra veckan och jag promenerade över Järntorget med förhoppning om att få höra just den låten under kvällen.
Poole gick på scen strax efter klockan sju och hade med sig Andy White, bland annat känd från psychduon Tonstartssbandht och som sologitarrist till Mac DeMarco. Dougie Poole spelade akustisk gitarr och Andy White hade en ljus Fender Stratocaster. Mellan dem stod en öppen väska med sladdar som innehöll trummor och en massa annat. Det var lite udda med den öppna väskan som emellanåt skymde sikten, men det gjorde inte så mycket när de inledde med ”High School Gym” medan de dunkla strålkastarna försiktigt spred det lila ljuset över scenen. Det fortsatte med ”Don’t You Think I’m Funny Anymore?” innan det var dags för en ganska långsam och lite försiktig version av ”Nothing on This Earth Can Make Me Smile”. Duon trollband oss på ett fint sätt.
Efter ungefär en halvtimme inleddes en längre instrumetal del åt det mer psykedeliska hållet. Andy Whites gitarr spred tonerna, basen låg som en matta och en stund senare dök de bekanta gitarrtonerna upp. ”Los Angeles” var igång och det var en väldigt vacker stund. Därefter lämnade Andy White scenen och Dougie Poole bjöd oss på fina ”Claire”, ensam med sin akustiska gitarr, innan allt avslutades med en vackert naken version av Drugdealer-låten ”Wild Motion” som han sjöng på albumet Raw Honey. Publiken jublade, en spårvagn rullade snabbt förbi utanför fönstret och Dougie Poole lämnade scenen.Han kommer från Brooklyn, New York och detta var hans första konsert i Sverige, men förhoppningsvis inte den sista.
Det är ibland svårt att lyckas förstå vad man förknippar olika saker med. Från början kopplade jag alltid ihop Los Angeles med Jim Morrison och The Doors. Då var jag barn och drömde om att gå på Venice Beach. Senare kretsade mycket kring hockeyspelare som Wayne Gretzky och Daniel Rydmark och därefter bland annat Phosphorescent. Efter denna kväll fylls det definitivt på med Dougie Poole. Kort och gott, tack för det fina musiktipset och för ännu en härlig konsert, Woody West och Pustervik. Exakt så här borde varje vecka inledas.
