Jag tror att det var i början av 1990-talet som min pappa gav mig en LP-skiva han köpt för fem kronor på loppis, som han inte tyckte om. En outlet någonstans på den tiden då man skar en centimeters skärsår i en LP:s vänstra hörn för att visa att den var gallrad och skulle ”säljas bort”.
Skivan var, som ni förstår, en skiva av Neil Young.
Skivan hette Comes A Time, en skiva som jag idag ser som en av mina absoluta favoriter i alla musikstilar – ett masterpiece! Få skivor har så många bra låtar som denna. Så – detta var alltså den skiva min far ville bli av med snabbt, en skiva som under decennier präglat mitt musikaliska intresse, och som jag än idag föredrar att spela med min vän Mirko.
Nu är det nästan 30 år senare, och Neil Young släpper ännu en skiva… Han är den mest produktiva artist jag känner till. Inte nog att han har ca 60 år av hits och kan släppa samlings- och livealbum i oändlighet, men han skriver också konstant nytt material. Neil Young är en artist som vägrar bli gammal. Han vägrar ge vika om de frågor han håller nära hjärtat – det som främst präglat honom är miljöfrågor (vilka han delar med sin fru, skådespelerskan Darryl Hannah) och jordbruksfrågor (som han delar med countrysångaren Willie Nelson). Han vägrar stanna upp. Han vägrar sluta producera. Han är 76 år gammal och är mer produktiv än en genomsnittlig 25-åring!
Barn är ytterligare en skiva med Neil Youngs kompband Crazy Horse. Men den sticker ut på flera sätt. Det är den första med Nils Lofgren som ersatte ”Pancho” Sanchez på gitarr. Lofgren är mest känd att ha kompat Bruce Springsteen de senaste decennierna. Jag antar att han behövde ett extraknäck…
Barn är en bra skiva, men den är lite konstigt mixad. ”Shape of You” har en konstig bakgrundsmix som jag inte känner igen hos Neil Young. Den är hafsigt gjort. Och alla instrument utom Youngs är konstigt ”bakmixade”. Överlag så slutar flera ”mellanlåtar” tvärt. De borde ha fasats ut, men istället avslutas de märkligt tvärt.
Låtarna på skivan är oväntat bra, men vissa är som sagt m dåligt mixade. Efter albumets inledande två spår är det en spiral av sämre och sämre mixade låtar, men så kommer låten ”Human Race” som en dröm från ovan, som det vore en låt från Neil Youngs yngre dagar. Ett masterpiece! Inte många kan rädda en skiva efter några mindre bra låtar, men efter sjunde låten vänder Neil Young allt. De avslutande låtarna är en fröjd. Han gör avslutande ballader och ett epos han är känd för (”Welcome Back”).
Neil Young är inte bara den mest produktiva artist jag känner till, han är också den mest alternerande och underhållande. Han har under 50 år sjungit om kärlek och rättvisa. Neil Young är en instutition. En livsstil. En musikalisk gud.
Jag kan inte se att Neil Young kan få ett lågt betyg någonsin. Hans nyskapande är unikt. Hans musik. Hans arv.
Vem, med hans kärlek, kan få mindre än en nia? Jag kommer alltid lyssna på hans magiska toner.
[The Other Side Productions, 10 december]
