Neil Young – Homegrown

Så släpptes äntligen Homegrown, 46 år efter att den spelats in. En borttappad skatt vilken Neil Young själv beskriver som ”the one that got away”. Albumet är den sorgsna sidan av kärlek, ett öppet sår. Ett album som skulle glömmas bort. Separationen med kärleken Carrie Snodgress under 1974, året då merparten av skivan spelades in, vållade stor emotionell skada hos Neil. Albumet och bearbetningen av den tiden blev för honom omöjligt att lyssna på, vilket gjorde att den lades på hyllan i ett halvt liv.

Homegrown har 12 spår varav 5 redan har sett dagens ljus genom tidigare releaser. Precis som hela Youngs 70-tal är det mycket som är utmärkt. Albumet skulle ha blivit ännu ett americana-blueprint om den bara hade släppts fri i tid. Musiken är trygg och vaggande, texterna det motsatta. Svärtan gör sig påtaglig i ”Seperate Ways” med raderna ”Me for me, you for you/Happiness is never through/It’s only a change of ways/And that is nothing new”.

På sina håll blir det lite väl mycket navelskådande countryblues där distade gitarrer i titelspåret och ”We Don’t Smoke It No More” gör mer skada än nytta. Någon som hade fungerat bättre då än vad det gör nu. Värst blir det dock i ”Florida” där oinbjudet gnissel och märklig dialog gör det uppenbart att Young spetsat sin trip med något annat än bara hemodlat.

När Young ägnar sig åt sitt avskalade sympatiska utryck blir det desto mer gripande, ömt och älskvärt – främst genom ”Try” och ”Love Is A Rose”. Även ”White Line” är fenomenal och överträffar versionen på Ragged Glory (1990).

Homegrown borde givetvis släppts under Neil Youngs brinnande 70-tal. Då hade den mycket väl kunnat bli ett album i paritet med On The Beach (1974) och Zuma (1975). I samtidens ljus lyser den tyvärr inte lika starkt.

[Reprise Records, 19 juni]

6