Vårsolen glittrade i vattnet när jag promenerade utmed Göta älv under fredagseftermiddagen. Det var en härlig känsla. Kvällen bjöd på så många fina livemusikalternativ att det var fullständigt omöjligt att besöka alla. Helt enkelt enorma kontraster mot hur det var för några veckor sedan då stadens konsertscener låg tomma och öde.
Jag hade lyckats sätta ihop ett schema som, om allt klaffade, skulle innebära att jag kunde se hela eller större delar av fem konserter på fyra olika ställen. Planen sprack direkt när första bandet gick på scen drygt 20 minuter efter annonserad tid. Här kommer beskrivningen av två av kvällens konserter.
På Pustervik gjorde den legendariska klubben Woody West comeback efter pandemin och det var en nyrenoverad ovanvåning som tog emot gästerna. En större och högre scen har byggts under pandemin och den var inramad av varma röda färger när Sean Thompson’s Weird Ears gick på scen strax efter klockan åtta. Ensam med sin Fender Stratocaster satte amerikanen sig på en stol mitt på scenen och bjöd oss på en härlig konsert. Den skickliga gitarristen spelade drygt en halvtimme och vi bjöds på fina och nakna versioner av hans låtar och några covers. Bland höjdpunkterna väljer jag att nämna senaste singeln på Curation Records, ”Curse the Conscience”, som i mitten bjöd på ett oväntat hårt gitarrsolo och den fina instrumentala tolkningen av Neil Youngs ”Harvest Moon”.
Jag lämnade Pustervik och fortsatte snabbt till Musikens Hus. Kort efter att jag kom fram, nästan exakt halv tio, gick Cockney Rejects på scen och publiken jublade när bandet inledde med ”War on the Terraces”. Eftersom det är en av mina favoritlåtar med det klassiska punkbandet var det en bra start. Därefter fortsatte det på inslagen väg och kvartetten bjöd oss på låtar från karriären. Jag föredrar de tidiga låtarna, främst från albumen Greatest Hits vol. 1 och 2, och två av höjdpunkterna därifrån var ”Bad Man” och ”I’m Not a Fool”.
Jeff Geggus sjunger fortfarande bra och hans karaktäristiska scenframträdande med ständigt återkommande boxningsrörelser är underhållande. Han utstrålade energi under hela konserten. Efter 55 minuter inleddes basgången till ”Police Car” och det blev en perfekt avslutning på konserten. Delar av publiken stod klädda i fotbollslaget West Ham Uniteds tröjor och började sjunga ”I’m Forever Blowing Bubbles”, som laget är starkt förknippad med, och en annan del av publiken skanderade ”Oi! Oi! Oi!”. Det dröjde inte länge innan musikerna återkom till scenen och avslutade med just dessa båda låtar och det blev rejält tryck i lokalen under avslutningen. Om jag förstod rätt var detta Cockney Rejects allra första spelning i Göteborg.
Jag lämnade Musikens Hus till tonerna av The Exploiteds ”Dead Cities” och fortsatte min promenad genom Majorna. På Crippas Café hördes She Drew the Guns briljanta ”Paradise” och den vackra fredagsnatten fortsatte med ännu mer musik, men det är en helt annan historia.
