Söndagen var lätt mulen över höstlika Utrecht och det låg drivor av lönnlöv på trottoarerna. Årets upplaga av Le Guess Who? avslutades och arrangörerna hade fixat ett festivalprogram med kort varsel från lunch till klockan 21:00. Det var dessutom annonserat att det bara skulle tillåtas sittande publik så kapaciteten minskade därmed automatiskt. Jag koncentrerade mig därför på stora scener i konserthuset TivoliVredenburg.
Bent Arcana släppte debutalbumet Bent Arcana i fjol. Det är John Dwyer som har satt ihop Bent Arcana tillsammans med musiker från bland annat Gang Gang Dance och TV on the Radio. Denna spelning var bandets allra första någonsin.
Ljuset över Rondascenen föll försiktigt mot scengolvet och instrumenten som stod och väntade på sina ägare. De sju musikerna gick på scen strax före tre och inledde med ”The Gate”. Därefter fortsatte det med lugnare partier som fick tankarna att sväva bort till en vacker kväll vid floden Ganges i indiska Varanasi och större ljudbilder som ibland påminde om en ren rockkonsert. Allt var instrumentalt och de skickliga musikerna bjöd oss på en härlig konsert.
Legendariska Faust stod på tur och det var annonserat att de skulle spela det klassiska albumet Faust IV(1973) som bland annat innehåller låten ”Krautrock”. Låtens titel gav kort därefter namn åt en hel musikgenre!
Utanför Ronda ringlade kön lång så jag valde att åka upp till Pandorascenen i konserthuset istället. Där spelade DMBQ från Tokyo i Japan och det är en förkortning av Dynamite Masters Blues Quartet. Trion hade kommit halvvägs när jag kom och möttes av en enorm ljudvägg. Vi pratar om japansk noiserock när det är som allra mäktigast. Det kändes helt ok att sitta ned och ta in den stora ljudbilden och avslutningslåten kändes som att jag satt nära en flygplansmotor som accelererade inför avfärd och publiken avslutade med massiva ovationer.
När DMBQ var slut skyndade jag nedför rulltrapporna igen och då var kön till Faust nästan borta så jag hann in och se avslutningen på den konserten. Jag kom precis i slutet av den berömda ”Krautrock” och de åtta musikerna avslutade det berömda albumet på bästa sätt.
John Dwyer har döpt om Thee Oh Sees åtskilliga gånger och just nu heter det grymma bandet OSEES. Det var festivalens höjdpunkt för mig och de avslutade hela festivalen. Redan under soundcheck jublade publiken och varje stol var upptagen.
Konserten inleddes direkt efter soundcheck och OSEES inledde med ”I Come from the Mountain” i ett rasande tempo och festen var igång. Kort därefter pajade ett stativ till trummisen Dan Rincons hi-hat (OSEES har två trummisar som alltid sitter bredvid varandra, längst fram på scenen) och det blev en kort paus innan de ändå valde att fortsätta med bara en hi-hat och underbara ”Tidal Wave”. Sedan kom ett nytt stativ och fortsatte med massor av höjdpunkter där två är ”The Dream” och ”Toe Cutter/Thumb Buster”. Om man väljer att avsluta en festival med en rockkonsert kan jag inte tänka mig att den kan bli bättre. OSEES är helt enkelt ett makalöst bra liveband.
Festivalen tog slut och TivoliVredenburg tömdes på besökare. Sammanfattningsvis har det varit fyra härliga festivaldagar och jag vill ge en stor eloge till arrangörer och artister som lyckades anpassa sig så bra till restriktionerna att de flesta av helgens konserter kunde genomföras. Stort tack, vi ses förhoppningsvis nästa år igen.
