Att resa till Utrecht och Le Guess Who?-festivalen har blivit en härlig tradition på senare år. Den mysiga holländska staden bjuder på massor av bra musik från hela världen och i centrum står det pampiga konserthuset TivoliVredenburg som omringas av massor av mysiga klubbar och kyrkor på stan.
I år var det the 15th Anniversary Edition och som vanligt var flera artister inbjudna för att skapa startfältet. Bland dem som hade ”curated by”-status i år var det Animal Collective, clipping. och CURL och det var massor av annat på programmet. Här kommer kortare texter från tolv av konserterna i kronologisk ordning och lite annat.
Myriam Gendron kommer från Montreal i Kanada och inledde årets Le Guess Who? för min del, i Janskerk, strax före sju på torsdagskvällen. Lilla Anne Frank stod som alltid utanför kyrkan och jag stannade till där en stund tillsammans med några vackra tankar. I kyrkan var det dunkel belysning och röken hängde som dimmoln högt uppe i taket. Kvart i sju kom Myriam Gendron in, satte sig på en stol med sin gitarr och avslutade sin första Europaturné. Hon inledde med John Jacob Niles-covern ”Go Away From My Window” vilket gjorde mig lite extra glad. Konserten fortsatte med långa intron till låtarna och det kretsade mycket kring albumet Ma déliere – Songs of Love, Lost & Found från i fjol som främst innehåller tolkningar av traditionella låtar eller, rättare sagt, den del av konserten jag hann se för här uppstod en lite dum krock i spelschemat. Den sista låt jag hörde var ”Threnody” och därefter promenerade jag snabbt ut för att ta mig till nästa ställe. Myriam Gendrons konsert var en perfekt inledning på festivalen med fantastiska låtar och sång, både på franska och engelska, inramade av en magisk ljussättning.
Dion Lunadon kommer ursprungligen från Nya Zeeland, men har varit baserad i New York länge. Han är nog mest känd för att ha varit basist i A Place to Bury Strangers under 2010-talet. Dion Lunadon spelade på rockklubben EKKO och inledde konserten halv åtta tillsammans med tre medmusiker. Det blev bra ös från början och en stund som kantades av hög volym, distade gitarrer, rundgångar och allt som gör rockigare konserter alldeles underbara. Konserten byggde på långa medleyn och tappade sällan tempo. Bland låtar som stack ut kan jag nämna ”Reduction Agent” och ”Com / Broke”.
Därefter gick jag till det stora konserthuset TivoliVredenburg där det finns fem scener i varierande storlekar med stå- eller sittplatser (i vissa fall båda). En av de mindre scenerna heter Cloud 9 och den ligger högst upp. Där hade jag tänkt se inledningen på japanska OKI. Oki Kano spelar med en tonkori, ett väldigt vackert stränginstrument, och med ainu-anor. Det var fyra personer som gick på scen vid tiotiden och inledde en enastående konsert.
Le Guess Who? är en fantastisk festival genom att det är artister och besökare från hela världen som samlas kring väldigt varierande musik. I flera fall möter jag musik som jag troligen aldrig kommit i kontakt med om det inte vore för Le Guess Who? och det är jag så tacksam för. OKI är ett lysande exempel. Deras musik fängslade mig på ett vackert sätt och jag stod ofta och bara gapade med gåshud över nästan hela kroppen. Det händer extremt sällan. Tonkorin lät magiskt, Oki Kanos fru sjöng och sonen spelade trummor. Utöver det var det en basist i ljudbilden.
De traditionella låtarna, som ibland framfördes a cappella med handklapp, varvades med låtar med instrumenten. Det traditionella vävdes in i modern västerländsk musik, ibland åt blueshållet. Publiken älskade det, jublade, sjöng med, och klappade taktfast. Jag är beredd att gå så långt och säga att det var en av de mäktigaste stunder jag har haft framför en musikscen någonsin. Detta klickade fantastiskt för min del och det är så häftigt när de oväntade stunderna dyker upp. Jag skulle, som sagt, bara kolla inledningen men stod sedan kvar. Det var helt omöjligt att gå därifrån. Vackra ”Kai Kai As To” och ”Yaykatekar Dub” kommer jag lyssna på ibland framöver och drömma mig tillbaka till denna konsert. Det är jag säker på.
Det tyska indierockbandet The Notwist avslutade min torsdagskväll på Rondascenen i TivoliVredenburg. De sju musikerna gick på scen vid midnatt och dundrade stundtals fram, nästan som ett krautband, för att sedan variera med lite lugnare partier. Variationen var lyckad och bland låtarna som träffade mig bäst kan jag nämna ”Kong”, ”Into the Ice Age”, ”Puzzle” och ”This Room”. Basen byttes ibland ut mot bastuba vilket också var lyckat. När klockan precis hade passerat ett tackade sångaren och gitarristen Markus Acher med orden ”thank you very much for listening” och publiken jublade.
Amsterdambandet Personal Trainer hade inte särskilt lång resa till Utrecht. Det tar ungefär en halvtimme med tåg från Amsterdam. Sju personer gick på Ronda-scenen och inledde med ”The Lazer” vid sjutiden på fredagskvällen. Det fortsatte med ”Politics” så det var en väldigt lovande inledning, men en stund senare tappade låtarna tempo och bandet hittade aldrig riktigt tillbaka till den fina inledningen, trots enstaka låtar som ”Rug Busters”, som tillfälligt drog upp tempot igen.
Londonbandet Dry Cleaning släppte andra albumet Stumpwork för några veckor sedan och det når inte riktigt samma höjder som debutalbumet New Long Leg, om du frågar mig. Jag har redan sett dem två gånger i år, men riktigt bra musik går att uppleva massor av gånger så det var ett enkelt val att gå till Ronda. Jag var även nyfiken på flera av de nya låtarna.
Kvartetten gick på scen halv nio och bjöd oss sedan på en härlig stund. Vi fick höra både ”Gary Ashby”, ”Scratchcard Lanyard” och favoriten ”Her Hippo” tidigt. Den sistnämnda hade utvecklats med ett längre instrumentalparti i slutet vilket gjorde att den lyfte ordentligt. Florence Shaw trollband publiken och någon skrek spontant ”you´re amazing”. Det är både svårt och onödigt att jämföra spelningar, men om jag bara jämför på den korta tid som har gått sedan jag såg bandet på Loppen i Christiania i våras har de intagit de större scenerna på ett strålande sätt. TivoliVredenburg har inga scener som är optimala för denna typ av musik, som jag ser det, och Ronda är kanske särskilt olämplig med en scen som är minst 1,5 meter hög. Men vad gjorde det när ”Magic of Megham”dundrade fram i slutet. Annars kretsade mycket av konserten kring det nya albumet och det var fint att konstatera att de låtarna växte live, framför allt riviga ”Don’t Press Me” och avslutande ”Anna Calls From the Arctic”.
Därefter lämnade jag TivoliVredenburg och gav mig iväg till de riktiga rockmusikklubbarna istället. Det är där jag i regel får de finaste upplevelserna under Le Guess Who? och det är miljöer jag trivs mycket bättre i än moderna konserthus. PNEM kommer från Rotterdam och har bara hunnit släppa två EP. De spelade på ett ställe som heter LE:EN i stadskärnans utkanter. De vitmålade tegelväggarna och den genuina klubbkänslan var välkomnande och holländarna gick på scen halv tolv. Kvartetten inledde med en lång version av fina ”Vinex” så det var perfekt. Publiken gungade och dansade till den psykedeliska musiken och sedan fortsatte det på inslagen väg med långa instrumentala låtar. Det blev en mycket bra avslutning på fredagskvällen för min del. Jag tittade ned på det slitna betonggolvet med ett leende och gick ut i Utrechtnatten där rödvingetrastarnas lockläten hördes från den mörka novemberhimlen.
Utrecht är en väldigt mysig stad och det tar, som sagt, ungefär en halvtimme att åka tåg från Amsterdam. Städerna påminner mycket om varandra med vackra kanalsystem. Utrecht är dock betydligt mycket mindre, men med 360000 invånare är det en stor stad, även med svenska mått. Det finns massor av trevliga restauranger, pubar och affärer och man kan i stort sett sätta sig var som helst utmed den centrala kanalen Oudegracht (den gamla kanalen) eller på någon av tvärgatorna. Om man istället vill rota i skivbackar och besöka mysiga caféer är området kring Voorstraat att rekommendera. En annan favorit är Museum Speelklok, ett museum fullt av speldosor, och det finns massor av annat också. Staden passar även på att fylla 900 år i år.
África Negra bildades för nästan 50 år sedan i Demokratiska republiken São Tomé och Príncipe som är ett av de mindre länderna i Afrika. Här snackar vi om puxa- och rumbatakter, framträdande gitarrer, João Serias sång på forro och härligt drag. De släppte samlingsdubbel-LP:n Antalogia vol 1 tidigare i år och det är svårt att sitta stilla när den snurrar igång. De gick på scen i Grote Zaal strax före midnatt på lördagen. Jag hade satt mig ned när musikerna gick på scen, men det funkade bara i några minuter för sedan blev det dans i en timme. Jag kan inte låtarna egentligen, men det var en underbar stund att stå på golvet och dansa med människor från hela världen. Exakt så borde många lördagskvällar avslutas.
Under Le Guess Who? händer väldigt mycket annat på stan och i andra stadsdelar. Det har funnits en gratisfestival med fint program varje år jag varit här. De senaste två åren har den hetat U? och den erbjuder konserter, stadsvandringar, mat och annat. I år valde jag att gå med på en guidad tur till en plats som historiskt använts som begravningsplats för människor som inte var döpta, kriminella och liknande. Det var en fascinerande historia på en kulle bara några stenkast från TivoliVredenburg. Där konserthuset ligger idag låg förresten den stora borgen Vredeborch på 1500-talet. På ett ställe som heter Kapitaal var festivalens ”day care”-område med artistintervjuer, DJ:s och konserter och jag gjorde även ett stopp vid Bunk Hotel under fredagseftermiddagen vilket bjöd på vacker orgelmusik tillsammans med trumpet signerad av pianisten Cedric Vermue och Røund.
Det mest intressanta programmet var under söndagen med flera konserter, men det krockade ordentligt med eftermiddagsprogrammet på Le Guess Who?. Postrockbandet Thistle Sifter kommer från Utrecht och spelade på Studio Patrick i regi av Tiny Room Records vid lunchtid så det hann jag se. Studio Patrick är en replokal i en bunkerliknande byggnad i ett industriområde. ”Fern” var fyrtiominuterskonsertens höjdpunkt och det var härligt med ett inslag av postrock i grym miljö under söndagen.
Anastasia Coope kommer från New York och hon gjorde sin första spelning utanför New York någonsin på LE:EN under söndagseftermiddagen. Solen strålade från en klarblå himmel och LE:ENs vita tegelväggar var egentligen inte bara vita när eftermiddagssolen träffade dem. Väggarna runt scenen var mer gråmålade. Hon gick på scen klockan två och spelade låtarna med akustisk gitarr. Det var en fin stund och det var lätt att konstatera att Anastasia Coope är en skicklig låtskrivare. Favoriten ”Norma Ray” spelades tidigt och det ska bli spännande att följa denna talangfulla tjej framöver.
Jag älskar de västafrikanska rytmerna och stränginstrumenten så därför var det ett enkelt val att besöka rockklubben De Helling och se Wau Wau Collectif efter Anastasia Coope. Wau Wau Collectif skapades när den svenska producenten och musikern Karl Jonas Winqvist reste i Senegal och träffade musikern Arouna Kane. De släppte albumet Yaral Sa Doom, tillsammans med andra musiker, i fjol och i förra veckan släpptes uppföljaren Mariage.
Det var åtta musiker, varav tre svenska, som gick på scen strax före tre. Inledningen var överraskande långsam men sedan svängde det ofta ordentligt och jag kastades tillbaka en kort stund till Dakar och den afrikanska västkusten. Det svängde nog mest under ”Nécessaire” och det var ett genidrag att ha cello i vissa låtar. Deras Europaturné, som innehållit flera spelningar i Sverige, tog slut här och jag hoppas att jag snart får möjlighet att se dem igen. Innan dess ska jag lyssna in mig på den nya plattan.
Japanska KUUNATIC kommer från Tokyo och spelade på De Helling en stund senare. Trion gick på scen kvart i sex och inledde, vad som skulle visa sig bli, en av festivalens absoluta höjdpunkter för min del. De blandade västerländsk rock med det asiatiska och stundtals krämade de på åt noise-hållet. Bas, keyboard, trummor och sång var en strålande kombination under denna stund tillsammans med den stora utstrålningen. ”Dewbow” i inledningen och favoriten ”Titián” växte vackert live. Den fina stunden avslutades med ”Raven’s War” efter ungefär 45 minuter och därefter fylldes De Helling av publikens jubel.
”The Songbird of Wassoulou” eller Oumou Sangaré som hon egentligen heter kommer från Mali och avslutade min festival i Grote Zaal. Jag såg henne så sent som i augusti på Way Out West och minns en strålande spelning hon gjorde på Clandestinofestivalen, på Pustervik, i Göteborg. Jag tror att det var 2018.
Klockan närmade sig tio på söndagskvällen när sju musiker gick på scen (bas, trummor, kora, gitarr, keyboard och kör) innan Oumou Sangaré gjorde entré. Jag hade ställt mig långt fram och dansen kunde inledas. Vi bjöds på en strålande konsert av de skickliga musikerna och Oumou Sangaré sjöng fantastiskt tillsammans med de två körtjejerna. En del av konserten handlade om låtar från senaste albumet Timbuktu där framför allt ”Sira” var en pärla. Rytmerna tog tag i oss och hela golvet gungade medan många av dem som hade sittplatser stod upp i bänkraderna och dansade. Konserten tog slut vid elvatiden och publiken jublade så mycket att musikerna kom in igen och körde ”Yala” som extranummer vilket drev upplevelsen till ytterligare en nivå. Jag tror inte att jag egentligen behöver skriva att detta var den perfekta avslutningen på festivalen. Det var en stund extremt fylld av glädje.
En annan sak jag vill lyfta fram var hyllningen till Mimi Parker från Low, som nyligen gick bort. Jag blev vackert påmind om Mimi Parker och Low vid flera tillfällen under helgen. De skulle egentligen ha spelat här under helgen. Vid en av entréerna till konsertlokalen Ronda i TivoliVredenburg hade arrangörerna skapat en text med orden ”this one is for you Mimi”. Före The Notwists konsert i samma lokal spelades vackra ”2-Step”. Jag har haft förmånen att lyssna på Low under många år och har sett dem vid minst fem tillfällen. Den musik Mimi Parker skapade tillsammans med Alan Sparhawk har ett särskilt litet rum i mitt hjärta.
Det var så mycket strålande musik och vackra händelser under dessa dagar att det känns lite synd att begränsa texten till bara detta. När holländska Lewsberg, som förresten nyligen var förband till Pavement, spelade härliga ”Six Hills” på Pandora i TivoliVredenburg, när Noori & His Dorpa Band från Sudan spelade ”Saagama” i vackra Janskerk, GOATs grymma avslutning med ”Let It Burn” i ett proppfullt Ronda, när portugisiska Maria Reis bjöd oss på ”Teoria da Conspiração” i lila sken på LE:EN och Horse Lords magnifika överkörning vid Pandora var till exempel också magiska stunder.
Hur som helst, jag lämnade TivoliVredenburg och promenerade ut i Utrechtnatten strax efter midnatt och satte mig en stund vid en av kanalerna och såg när höstlöven långsamt transporterades av vattnet i lyktstolparnas sken. Jag tycker om det. Utrecht vilade, den 15:e upplagan av Le Guess Who? hade precis tagit slut och människor från olika platser i världen skulle resa hemåt igen. Det slog mig att relationen till musik under denna festival, och även i många andra sammanhang, kan vara så okomplicerad. Det finns inga utgångspunkter om hur vi ser ut, hur mycket vi väger eller vilka kläder vi har på oss. Här är vi alla bara tillsammans med musiken. Den tanken fick mig att må ännu bättre och jag reste mig upp och fortsatte min promenad utmed kanalen när ett höstlöv försiktigt landade på min axel.
