Det var en underbar högsommardag i Göteborg och kvarteren runt Kungshöjd glittrade i solskenet. Tornseglarna svirrade förbi med den ljusblå himlen som vacker bakgrund. LUGER har under sommaren skapat ett samarbete med klassiska Nefertiti i Göteborg och man kör sommarspelningar vid flera tillfällen under juli och augusti. Det började redan i början av juli, men det var först denna onsdagskväll jag hade möjlighet att besöka Nefertiti.
Två artister var annonserade och det var Vacation Forever och Jelly Crystal. Man öppnade redan klockan 15:00 och konsertstart var annonserat till 19:00, men när det inte hände något 19:10 så frågade jag en servitris på Nefertiti hur planerna såg ut. Hon gick och kollade och kom snabbt tillbaka och meddelade att Vacation Forever hade ställt in och Jelly Crystal skulle börja spela vid 20-tiden. Det var ju lite snopet, men är ju sådant som händer.
Vid 20-tiden pumpades ”Detroit City Cats” med Costa & Chyps ut ur högtalarna och den dunkla lokalen bar verkligen på kontraster mot sommarkvällen utomhus. Vid scenen lyste det blått och rött och instrumenten var på plats. På golvet framför scenen stod bord och stolar utställda med goda avstånd och man fick sätta sig var man ville.
Jelly Crystal var en ny bekantskap för mig. Filip Johnson döljer sig bakom artistnamnet och har hunnit släppa flera fina singlar/EP den senaste tiden. Debutalbumet beräknas komma under hösten.
Det var fem musiker som gick på scen strax efter åtta och det gungade igång fint med ”Never Met a Cloud That I Didn’t Like”. Ljudet var strålande och Nefertiti har verkligen lyfts av renoveringen. Jag tror faktiskt inte att jag har hört så bra ljud i den lokalen sedan John Grant gjorde en magisk konsert för tio år sedan.
Men tillbaka till torsdagskvällens konsert och Jelly Crystal. Bandet spelade drygt en halvtimme och det lät strålande. Filip Johnsons röda Fender Stratocaster lyste fint från scenen och hans sånginsats var genomgående bra. Musiken gjorde att man ibland fick en tidsresa tillbaka till 1970- och 1980-talens popvärld, men på ett fräscht sätt. Det kanske tydligaste exemplet på detta var den grymma refrängen i ”Where’s the Starman”. Konserten avslutades med ”White Lies” och ”Now Awake” där den sistnämnda även bjöd oss på ett härligt instrumentalparti.
Bandet fick välförtjänta applåder och jubel, men där var konsertkvällen abrupt över. Någon i publiken försökte skrapa ihop ett spontanband med musiker i publiken, men det blev inte så. Jag förstår om man blev besviken av att kvällen tog slut redan där, men för min del påverkade det inte alls en strålande kväll. Jag lämnade Nefertiti och promenerade ut mot Grönsakstorget. En koltrast sjöng från ett träd, spårvagnen rullade förbi och Göteborg fortsatte att glittra.
