Jocke Åhlund: Det är enkelt att ta ställning för medmänsklighet

Press

Press

Tre kostymklädda män med gigantiska björnhuvuden är knappast ett lättförklarat fenomen på Jamaica, men det var vad Kingstonborna fick skåda när Teddybears åkte till den karibiska ön för att leta efter lokala artister att göra musik med.

När bandet dessutom började rida på stranden i sina björnuniformer, dyka upp på dancehallklubbar och filma i staden började det surra i jamaicansk media och ett tv-reportage ägnades stockholmarna.

– Vi var tre konstiga, vita män från Schweiz, säger Jocke Åhlund.

I en smått reserverad jamaicansk artikel om Teddybears vistelse på ön står det att bandet “som fans av olika typer av jamaicansk musik vill göra bra musik och visa världen en annan sida av vad ön har att erbjuda genom sitt uppfinningsrika hantverk”. Artikeln avslutas med en både lätt misstänksam som nyfiken fråga om vad för slags jamaicansk musik bröderna Jocke och Klas Åhlund och Patrik Arve lyssnar på. ”Konshens och Gregory Isaacs”, svarar de.

– Det är en liten ö, mitt i ingenstans, men det är helt sjukt hur mycket talang som finns där, sån jävla kreativitet. De kommer alltid med något nytt, säger Jocke Åhlund som har lyssnat på jamaicanskt sedan barnsben.

× × ×

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

× × ×

Hittills har tre samarbeten från tiden på ön blivit singlar – låtar med Natalie Storm, Beenie Man och 12-åriga dancehallartisten Baby Trish. Trish tog de också med till årets Grammis där hon och bandet avslutade galan med singeln ”What’s your problem?”.

Teddybears använde då sina fyra minuter i tv för att markera mot rasism. På skärmarna runt scenen projicerades ord som betecknar sexuell läggning, etniskt ursprung och religiös tillhörighet följt av ett likamedtecken och ordet ”svensk”, men Jocke viftar bort benämningen ”politiskt band”.

– Ja, vi kanske är mer politiska än Kent, småskrattar han, men blir snabbt allvarlig igen när han förklarar varför bandet politiserar sina framträdanden:

– Man måste försöka bekämpa hat och rasism och det låter töntigt för att det är så basic. Men det är där vi är nu. Det har kokat ned till vanliga, basic saker för att tonläget är så hårt nu. Man måste prata om grundläggande grejer som medmänsklighet och solidaritet. Det finns ingen tid för tekniska saker, löntagarfonder och sånt, för att det är en så hårt uppskruvad, tuff situation med flyktingkrisen och rasismen som breder ut sig. Öppna fucking gränserna, ta hand om folk som behöver det.

Men Teddybears musik är inte längre lika politisk som den var i den punkinfluerade starten av deras karriär. De många samarbetena har gjort det knepigt, för det är svårt att lägga ord i munnen på folk, säger Jocke Åhlund.

× × ×

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

× × ×

Istället låter Teddybears bandets åsikter manifesteras på andra sätt. Förra året tryckte de bandmerch med texten ”SD=rasister” och uppträdde i tröjorna under ett stort tv-framträdande. I år ersatte de trycket med ”Rossana Dinamarca”, namnet på vänsterpolitikern som vägrade kalla SD:s Björn Söder för ”herr talman”. Teddybears blev tillfrågade om de ville presentera Dinamarca under Vänsterpartiets förstamajfirande i Kungsträdgården i Stockholm och tackade ja.

– Och det är det närmsta jag kommer komma en politisk karriär, säger Jocke Åhlund.

– Vissa saker är så lätta att ta ställning för eller emot. Och får man så mycket tid och utrymme i media så tycker jag att man kan och bör säga något vettigare än ”köp vår nya skiva”.

Tror du att man förlorar fans på att göra politiska ställningstaganden?

Jocke Åhlund ser lätt äcklad ut.

– Kanske, men det rör mig inte i ryggen, fnyser han.

– Det känns som att många stora kommersiella artister som har en position är rädda om den. De vill inte riskera att stöta bort någon så de lägger sig lite neutralt och vill inte prata om politik och det tycker jag är fegt. Inget i övrigt om honom, men jag tycker att Tomas Ledin har gjort sjukt mycket bra grejer. När han spelade på Storsjöyran tog han upp en stor, fet kör från en flyktingförläggning på scenen. Såna grejer är så jävla fint, det är så jävla bra. Att en artist som är så folklig och stor vågar ta ställning. Det är så enkelt att ta ställning för något så grundläggande som medmänsklighet att det är förvånansvärt att inte fler gör det.

× × ×

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

× × ×

Jocke Åhlund har tagit en paus från Les Big Byrd, som debuterade förra året, för att ägna sig åt Teddybears första album sedan 2010 och säger att hans produktivitet inte är resultatet av outsinlig inspiration.

– Jag jobbar även om jag inte har inspiration. Jag jobbar mig igenom såna fläckar. Går till studion och kör och tycker att allt är dåligt och skit, men när jag mår lite bättre kan jag gå tillbaka till de grejerna och tänka ”wow, det här var ganska bra, ändå”.

Teddybearsskivan, ”besten” som Jocke kallar den, släpps i november och den kommer att låta ungefär som singlarna som redan har kommit.

– Jamaicanskt, elektroniskt, men också med liveinstrument som ger själ åt det.

Du kan inte ha haft någon semester mellan det här och Les Big Byrd.

– Semester, säger Jocke Åhlund eftertänksamt, som att han hör talas om konceptet för första gången.

– Låter coolt, måste testa någon gång, skrattar han och fortsätter:

– Jag har semester då och då, men jag tycker inte att det är så kul. Fast om man har familj så måste man ha semester ibland med barnen.

Kan du låta bli att jobba då?

– Njaej, jag tänker ändå på musik hela tiden. Det är sånt som alltid pågår inne i huvudet.