Året är 2017. Solen släpper Känslor säljer / Miljonär. De turnerar, säljer slut, nomineras till en Grammis. Sedan – ingenting. Det är tyst i fyra år. Utifrån sett följer händelseförloppet ett välkänt narrativ, det om framgångens bittra eftersmak och tomheten efter en succé. Inifrån ser det annorlunda ut.
— Jag tror snarare att det var att förra skivan var väldigt jobbig att göra. Vi förstod att oj, vi måste göra en till sån där skiva, fan vad äckligt.
Det är Johan som förklarar och året är inte längre 2017, det är 2021, maj, fortfarande kallt ute. Solen, tidigare fem, är nu fyra. De befinner sig i sin replokal i Aspudden i Stockholm, plockar med sladdar och tricksar med ljudet på datorn innan de till slut sätter sig ned och knäpper varsin långburk. Det är första intervjun sedan de i februari annonserade att de, trots allt, finns.
Hur nära var det att ni la av?
— Det var nära, säger Johan. Han visar med händerna: ett par decimeter bara, mellan Solen och avgrunden.
Nils: Ja, det var nog ganska nära.
Gustav: Ja, så var det. Vi har det på film. Vill man någon gång förstå hur nära det var kan man se på filmen.
Erik: Kanske ska vi kolla på den också.
Det var alltså nära, så pass nära att Solen numera saknar trummis. Eller tvärt om, kanske: Solen förlorade sin trummis och därför tog det nästan slut. När Olle hoppade av i början av 2019 väcktes frågor. Nils berättar:
— Olle hoppade av, det var ju liksom det som hände. Vad ska vi göra nu? Ska vi fortsätta? Vad vill vi, liksom individuellt?
Individuellt visade det sig att de alla – nåväl, de kvarvarande fyra – ville samma sak. Göra musik tillsammans, kanske inte nödvändigtvis som Solen, men –
— Men sen blev det att vad fan, vi kör vidare bara. Vi gör det under Solen och vi gör det som förut.
Nästan som förut, i alla fall. Den nya skivan har de försökt jobba med på ett annat sätt, ett bättre sätt. Det blev ju så jobbigt förra gången.
”Egentligen har vi det roligare när vi äter falafel eller åker buss”
Hur gick det den här gången?
Johan: Vi vet inte, vi är inte klara.
Erik: Det blev sju resor värre, kändes det som.
Gustav: Det är höga toppar och djupa dalar.
Erik: Vi har ätit lunch varje gång vi repar. Det är kul.
De hoppas kunna släppa det nya albumet, som ännu saknar namn, till hösten. De har spelat in under lång tid, på olika platser. Rollerna har kastats om och blivit friare: alla har bidragit med låtar; Nils spelar trummor, Erik spelar bas; Johan sjunger, Gustav sjunger; Erik spelar piano; Nils sjunger, Erik sjunger. De producerar själva. Snart är allt färdigt.
Johan: Vi är snart klara!
Erik: Just nu har vi en, två låtar.
Johan: Kvar.
Erik: Kvar!
Nils: Vi har skickat nio låtar till mix.
Bland de nio låtarna som har skickats till mix finns Mitt nya liv, singeln som bröt tystnaden då, i februari, och Fjärran stränder, singel nummer två. Den släpps idag och har många exempel på det nya, mer flexibla, Solen.
Johan: Den har alla exempel på det.
Nils: Inte alla, men det är Gustav som har gjort låten. Det är Erik som sjunger, jag spelar trummor, Erik spelar bas. Vi lajvade lite.
Är tanken att ni ska fortsätta vara ett fyrmannaband?
Johan: Någon borde vi kanske ta in.
Gustav: Ja. Vi har inte pratat om det, eller vi har pratat om det, men vi har inte bestämt nåt.
Nils: Vadå, ta in någon permanent?
Gustav: Det har vi inte pratat om.
Nils: Nej. Jag har så jävla svårt att se att någon skulle vilja göra det.
Alla skrattar, lite förläget, åt tanken på att det skulle finnas någon där ute som skulle vilja spela trummor med Solen.
Gustav: Det vill man ju inte lägga på någon!
Johan: ”Vill du spela live med oss 2023?”
Gustav: Det kan man ju inte leva med.
Hur har det påverkat er gruppdynamik att vara fyra istället för fem?
Johan: Vi pratar mycket om det. Jag är väl fortfarande femte hjulet kanske.
Erik: Fast det bara är fyra i bandet.
Gustav: Jag vet inte om det har ändrats så mycket. Egentligen.
Nils: Vi satte oss ju i en annan situation, vi valde att göra andra grejer än vad vi hade gjort tidigare. Då blev det inte lika tydligt vad vi haft för olika funktioner. Hade vi valt att sticka ut och spela live det första vi gjorde då hade det blivit jättepåtagligt. Att Olle inte är med längre.
Johan: Ja, verkligen. Det är påtagligt nu också.
Stämningen i replokalen i Stockholm blir dyster. Gustav föreslår att de kan byta bakgrund på Zoom.
Johan: Det här är en bild från när Solen fick skivkontrakt.
Gustav: Det här är den fulaste bilden på oss någonsin, tycker vi själva. Det är obegripligt hur man kan signa ett band som ser ut på det här sättet. Jag har ju något slags mustasch på ett dåligt sätt. Jag är nöjd att jag tog bort mustaschen. Det är inget fel med mustasch, Nils har mustasch och det ser jättebra ut, men jag… Jag vet inte.
Erik: Oerhört fult är det.
Gustav: Man tänker att man får ett skivkontrakt, då har man ju en bild av vad det innebär – och så blev det så där! Det där är tvärt om mot vad jag tänker.
Erik: Var det inte väldigt dålig stämning också? Trevande. Tisdag klockan kvart i tre. Och så var det pliktskyldigt någon som tog in en champagneflaska. ”Ja hörrni, nu ska vi fira.”
Gustav: Ett riktigt rockband hade väl inte ställt upp på den där bilden.
Erik: Det ser ut som att vi jobbar för kommunen.
Vad är största skillnaden mellan nu och då?
Gustav: Vi måste ju ha funnits som band i tio år nu, borde vi ha gjort, men det är ju ingenting vi har pratat om. Jag tror att du sa det någon gång Erik, att det kan vara kul att inte veta så mycket om någonting. Då har det något magiskt skimmer omkring sig.
”Det är lite ignorance is bliss”
Erik: Ignorance is bliss, kanske.
Nils: Vad betyder det då?
Erik: Ovetandes är… Betyder det inte det? Jag kanske inte vet vad det här betyder.
Johan: Det låter ju coolt att säga något på engelska.
Gustav: Kan du inte citera Erik bara, ”Det är lite ignorance is bliss”.
De byter bakgrund på zoom igen. Blå himmel och klippor. Bastun på Skatudden.
Gustav: Vi var där en vecka. Det var den dyraste veckan i skivproduktionen. Vi gjorde inte jättemycket. Förutom att basta. Lunchbastu och kvällsbastu.
De visar en tredje bild, från Max i Jönköping, där de äter hela tiden. ”Alla vägar bär till Rom” verkar i Solens turnébuss allt som oftast omformuleras till ”Alla vägar bär till Jönköping”. De flippar bland Jönköpingsminnena som bland dammiga vinyler: gången de spelade samtidigt som Idol-Agnes och var rädda att ingen skulle komma, gången de satt på O’Learys och folk spydde i hörnen. Gustav suckar drömskt och kallar Jönköping för en ”bubblarstad”. Om den bara legat närmre havet. Vättern räknas tydligen inte och det verkar som att Gustav har koll på det där med vattendrag, det är ju som sagt han som är upphovsman till nya singeln Fjärran stränder.
— Den är ju så jävla mycket trettio år. Otroligt mycket trettioårskris, påpekar Johan.
Gustav går i försvar. Åtminstone lite grann:
— Den kan betyda massor av saker! Nu känns det som att det är jag som får ta skotten. Men ja, det är jag som har drivit den. Så jag mår ju skitdåligt. Men bara för att vara tydlig, den kan betyda massa saker. Den är skriven under lång tid. Den får gärna betyda vad som helst.
En sak är det faktiskt alldeles säkert att den betyder, låten som Gustav har skrivit och som Nils spelar trummor på, där Erik sjunger och Johan som vanligt är gitarrist och femte hjulet. Solen är tillbaka. Fyra år, tog det. En paus, ett avhopp och en pandemi, innan Sveriges mesta janteband till slut spolades upp på andra sidan. På stranden.
