Vanligtvis när man ställer sig längst fram vid scenkanten hamnar man bredvid Paulina Lankauf och den här gången är inget undantag. Hon ber mig att nämna min favoritlåt med Solen men jag kan inte säga så mycket mer än att jag har några plattor hemma och gillar det jag hört.
Hon tar på sig att berätta diverse anekdoter om både Solen och förbandet Ceremoni. Om alla gånger hon sett banden, vem som är ihop med vem och vem hon har en beef med. Hon kläcker den briljanta idén att starta en skvallertidning under namnet Mjuk Pepparkaka.
Ceremoni bildades ur spillrorna av The Hope och spelar en rak och färgrik indiepop med brinnande berättande texter som för tankarna till band som Samtidigt Som, Almedal och Vapnet. Ett spräckligt kollektiv som när tre av fem medlemmar delar lika på sången får dem att framstå som indiepopens svar på Docenterna.
Bandets svar på Joppe Pihlgren är gitarristen Tryggve Nilsson som sjunger på inledande ”Höghusen och broarna” och ännu outgivna ”Taxibilar”. Basisten Atle Nilsson (glashus) sjunger på ”Crystal Palace” och den discoinfluerade ”Hypertermi” och om det inte vore för frisyren är han lik Larry Lövgren även till utseendet. Simon Janke (Dödskult, St. Cecilia, Divisionen) spelar twangigt distinkta gitarrslingor och hans skånska sång på ”Inte som dom andra” och senaste singeln ”Samma sak” placerar Docenterna-jämförelsen till mitten av åttiotalet när Mats Möller och Clas Rosenberg (Wilmer X, Zal C Riders) var med.
I övrigt består Ceremoni av klaviaturisten David Nergelius och trummisen Florian Matz (glashus) som kvällen till ära spelar med Big No No i Stockholm och istället ersatts av Viktor Edsjö från Joe and the Anchor. Tillsammans skapar de en både söt och vemodigt eftertänksam indiepop där drömsk realism kläs i discohihatar, romantiska pianoklink och ett brinnande patos.
Lamporna släcks och medan Paulina lovordar Gustav Karlssons gitarrspel fylls rummet av en påtaglig förväntan innan gävlebaserade Solen kliver på scenen. Med nedtonad belysning, skramliga gitarrer, ursäktande mellansnack och sångaren och gitarristen Erik Hillborgs shoegazerutstrålning skapar de ett kompakt mörker långt från vad det somriga bandnamnet ger sken av.
Många brukar dra kopplingar till Kent men för egen del hittar jag så mycket annat. Ljudbilden är tätare och tyngre än den någonsin varit på skiva. Gustavs säregna elgitarrsolon får större utrymme medan Nils Dahlqvists basgångar är fetare, Johan Kilströms elgitarrer skramligare och Erik får ofta ta i från tårna på ett vis som får hans annars introverta Jocke Berg-doftande tenor att bli en giftig kusin till Martin Elisson från Hästpojken. Johan sjunger några rader på ”Stäng igen stan” medan Gustav sjunger ”Snabbare framåt”.
Sedan Olle Darmell (Sound Of Detestation) hoppade av bandet i april 2019 har Solen stått utan trummis men likt Ceremoni har de tagit in en vikarierande sådan vid namn Erik Klinga. Den skräniga gitarrväggen i inledande ”Kom kom kom” för tankarna till Hardy Nilsson och tunggunget i ”Låt mig gå” doftar av Pascal medan Gustav exploderar i ett infernaliskt gitarrdån som påminner om Ossler i sina allra stökigaste stunder.
I låtarna från senaste albumet Totalmusik spricker tungsinnet upp, texterna blir mer narrativa, ljudbilden blir luftigare och solen tittar fram, om än bara mellan molnen. Erik byter ut elgitarren mot en akustisk sådan och Gustavs slidegitarr personifierar midsommardagen det sjungs om bland ungdomsminnena i ”Tillsammans”. Paulina vänder sig om till mig och frågar om jag blivit kär i Gustav ännu och jag hinner inte mer än att svara ja innan de knockar mig igen. Den socialrealistiska hemstadsvandringen ”Gävle” är en lång mässande berättelse utan refräng som skulle kunnat vara ett av Magnus Johanssons skramligaste alster.
När Erik skriker ”Bara gör som dom andra” i den vemodiga ”Snälla svara” kan visserligen inte jag heller låta bli att dra kopplingar till Kents ”Dom andra”. Men det är nog egentligen bara där. När pulsen ligger på åttondelarna i den repetitiva ”Leonore” förs mina tankar snarare till Franke medan ”Estelle” hittat ett kompakt vemod som påminner om Magtens Korridorer och i ”Olof, kära Olof” blir det både disco och marsch på samma gång.
Den tre veckor gamla singeln ”Lilla blå” har ett mer traditionellt rocksound med energiska treklangsriff och doftar än en gång av Magnus Johansson. ”Miljonär” är en tung ångestdrypande ballad som får mig att falla i trans medan Erik refererar till Imperiets ”Du ska va president”. Hela kvällen avslutas i den semipsykedeliskt halvakustiska armkroksvalsen ”Mitt nya liv” med ett allsångsvänligt omkväde som får publiken att sjunga med som tokiga. Solens skramliga indiepop rymmer helt enkelt väldigt mycket och det är verkligen inte bara en tillfällighet att senaste albumet fått namnet Totalmusik.
