2003 arbetade jag på ett biståndsprojekt i Bosnien och en grupp ungdomar kopplade till centret hade fått en kontakt med en folkhögskola i Stockholm. Namnet har försvunnit för mig tyvärr, men skolan hade hyrt en buss och skulle åka till den lilla gruvbyn jag jobbade i för att delta i en musikfestival. När de kom ner hade de en musiker med sig, som med dryg men ärlig attityd och bred jargong gjorde intryck på mig. Jag hade aldrig hört talas om honom men han var tydligen känd. Han hette Stefan Sundström.
Musikfestivalen var inte någon höjdare. På en liten dammig kulle med en liten publik. Men det var en härlig blandning musiker från Bosnien och från Sverige och med Stefan som huvudattraktion. Trots han sjöng på svenska fattade den bosniska publiken tycke för den dryge stockholmaren med ärlig attityd. Jag förstod varför.
Stefan har en enkelhet och en brutal öppenhet i hela sin person. Man kan inte tycka illa om honom. Och hans musik är minst lika ärlig. Han skiter i om du gillar det han gör. Han sjunger om blommor, frukter, orättvisor och komposter allt blandat. Och det funkar. Hans röst bräker ur sig verserna och hans gitarr öser. Det funkar lika bra i långsamma ballader, aggressiva kioskvältare eller om han tolkar någon annan kändis. Stefan är en ärlig musiker och hans senaste skiva Östan Västan om Stress och Press är en bra skiva som håller samma höga kvalité som de andra jag har hört från honom.
”Å Karin” öppnar albumet och den är hård och medryckande. Det bluesinspirerande spåret ”Det är så mycket jag inte behöver” tilltalar med budskapet att inte stressa, utan bara njuta av livet och inte sträva efter så mycket. I vissa låtar känns det som han inspirerats av Bob Dylan, det liksom är lite Dylanesqua tongångar ibland. Vilket inte alls är en nackdel – tvärtom.
Man kan tro att Stefans ämnen under åren borde tagit slut, men så länge världen är orättvis och folk mår dåligt behövs röster från de som lever som man borde: utan överflöd och i harmoni. ”Hur många Likes” är en kul låt mot slutet av skivan som på något vis sätter oss alla på pottkanten. Idag lever vi i ett samhälle som mäts genom framgångar, och som i sin mest perverterade form yttrar sig i hur vi lägger upp oväsentligheter på sociala medier för att få andra att gilla det. Vi vet att det är ett sjukt beteende, men vi gör alla det. Jag kommer sitta ikväll och se hur många som gillar denna texten, till exempel. Jag borde inte bry mig men jag gör det.
Stefan Sundström har gett ut skivor i decennier och jag ser inte att han skulle sluta någon gång snart. Denna skivan är mer föryngrande än andra under flera år och innehåller ämnen som är tidsenliga och moderna. Själv känner jag mig dock inte så föryngrad längre, när jag inser att det snart är 20 år sedan Stefan och jag satt under en trapp på en back bosnisk öl och jammade ”Roadhouse Blues” av The Doors.
[Gamelstans Grammofonbolag, 30 april]
