”Vilken värld skapar vi i detta nu?”
”Varför slutade vi lyssna på forskningen?”
”Om planeten varit en bank, hade vi räddat den då?”
Det är några av frågeställningarna som varvas med rader ur Evert Taubes svanesång ”Änglamark” från Hasse å Tage-filmen Äppelkriget (1971) i det bildspel av naturbilder och sophögar som inleder kvällen på The Tivoli i Helsingborg medan Kjell Höglunds ”Genesarets sjö” ekar i högtalarna.
Stefan Sundström är ute på en rikstäckande turné med de Evert Taube-tolkningar han släppte på sitt artonde soloalbum Himla Jorden tidigare i vår. Att den burduse vispunkaren på äldre dar ska ge sig på gubben Taube kanske kan te sig lite småborgerligt men får nog mest ses som ett naturligt steg på den sidoväg han alltid tagit med jämna mellanrum. Carl-Michael Bellman med Läppstars/Sex Epistels på Som en Bacchi hjälte klädd (1987), Allan Edwall på Sundström spelar Allan och Västerbrokören lite här och var. Redan på Happy Hour Viser (1991) sjöng Stefan ”Vals till Evert Tåb” och på liveplattan Pappa kom hem (2003) tolkade han ”Brevet från Lillan” och ”Så skimrande var aldrig havet”.
Den stora skillnaden den här gången är att det övervägande rör sig om visor som redan finns i det allmänna medvetandet. Visor som sjungits på varenda skolavslutning och kring varje lägereld sedan urminnes tider. Visor som var och varannan i stort sett kan utantill och ifall man inte gör låtarna helt och fullt till sina egna kan man lika gärna låta bli. En svår uppgift men Stefan lyckas ändå förvånansvärt väl och tillsammans med kontrabasisten Dan Berglund (Tonbruket, Esbjörn Svensson Trio) och multiinstrumentalisten Martin Hederos (Soundtrack Of Our Lives, Tonbruket, Nino Ramsby) andas de själfulla tolkningarna både värme och eftertänksamhet. ”Änglamark” blir grubblande, ”Så länge skutan kan gå” är febrig, ”Brevet från Lillan” blir en nattsvart film noir och ”Så skimrande var aldrig havet” blir en psalm. Varma kontrabasgångar, stundtals med dova stråkar. Jazzpianon. Hypnotiska orglar. Dragspel. Altfioler. Och i inledande ”Änglamark” river Stefan själv av ett vackert solo på sin nylonsträngade gitarr som bara det är värd att ompröva hela hans rykte som gitarrist.
Ändå kan jag inte låta bli att sitta och jämföra med de otaliga versioner som gjorts förut av den ena artisten efter den andra. Cornelis Vreeswijk, Lasse Tennander, Loa Falkman och Östen med Resten. Jag minns när Fred Åkerström sjöng ”Fragancia” medan ”Här är den sköna sommar” påminner om Magnus Johanssons version från den formidabla orange hyllningsdubbeln Taube (1990). Men Stefan Sundström bokstavligen tolkar Evert Taube. Inte bara låtarna utan hela personen. Skämtsamma imitationer och fiktiva skrönor. Han berättar historier ur sitt eget liv som om de handlade om Evert Taube och låtsas att originallåtarna också är skrivna av Evert.
Hur alla turer och vändningar hänger ihop förstår nog inte ens Stefan själv. Medicinen börjar gå ur kroppen och infallen avlöser varandra. Han börjar prata danska fast han inte kan, slänger in ett ”Smoke on the water”-riff, går över till tysk brytning och pratar om Sverigedemokraterna, Hugo Boss, Instagram och Marilyn Monroe, pratar danska igen. Det är slirigt och impulsivt och vansinnigt roligt. Ändå är det den introverte sidan av Stefan Sundström som kommer fram ikväll. Den eftertänksamme grubblaren som sitter i en bortglömd skog och filosoferar över livet. Den vuxne i rummet. Allan Edwalls ”Jämtländsk vaggvisa” är trolskt meditativ på ett vis som får det jamtska språket att likna övernaturliga besvärjelser och när Martin plockar fram altfiolen i den suggestivt hypnotiska fadersskildringen ”Blonde” vaggas jag in i en gungande trans.
Ändå är det först när han kommer ur sin introverta bubbla som det brinner till ordentligt.När den otämjde sidan av Stefan Sundström plötsligt släpper lös alla hämningar i den riviga svängdängan ”Det är så mycket som jag inte behöver” blir det en välbehövlig adrenalininjektion efter den lugnande stillheten. Den gamle punkaren lever minsann kvar inne i honom. Stefan tackar för sig med det mässande begravningseposet ”Alla ska i jorden”. Den här gången hittar den en oväntad tyngd när Martin hoppar mellan smygande Bo Hansson-orglar, massiva pianon och bitande mellotroner. Episkt.
Evert Taube är absolut en av det här landets mest inflytelserika låtskrivare. Ett givet ansikte på femtiolappen. Men även om Stefan Sundström närmar sig hans stora nationalklenoder på ett väldigt personligt sätt är kvällens stora behållning de gånger han tolkar Allan Edwall och framförallt sina egna låtar. Evert Taube må vara en av de största visdiktarna men mig ger han väldigt sällan särskilt mycket. Med det sagt får jag akta mig för att glömma bort hur mycket han faktiskt betytt för allt som betyder något för mig. Härmed utropar jag Evert Taube till Sveriges svar på Bob Dylan.
